krigszonen.se - Bara några ord

Bara några ord

I flödet på Instagram kan jag läsa:

”Det värsta är om en behöver spendera julen på sjukhus”, enligt organisation ett. Organisation två menar istället att ”Det värsta är om en måste vara hemma”.

Båda fokuserar på en plats. Men det är känslan som är det viktiga, tänker jag. Att ligga på sjukhuset behöver inte vara så hemskt. Att vara hemma behöver inte vara så fantastiskt. Det beror på hur just en själv upplever platsen. Kanske är det avgörande vilka som är där med en på platsen. Eller inte är där. Kanske spelar det mindre roll vart en är, utan mer om med vilka en är med?

Det högg bara till lite i hjärtat när jag läste det som stod. Det var bara det jag ville skriva.

Kommentarer:

1 Anonym:

2018-12-14 @ 20:39:58

Fast på sjukhus är man ju ensam (om inte hela familjen/tjocka släkten haft oturen att bli inlagda) :P

Svar: Fast du kan ha sjukhusnissar som ger kärleksfull vänlighet, som blir som ens familj. Kanske är det mer än den ”riktiga” familjen. Då blir det inte så ensamt. Bara en tanke.
Kramar!

Camilla Blomberg

2 Anonym:

2018-12-14 @ 23:10:10

Håller med dig fullständigt! Den/Dem som skrev det kanske inte har den erfarenheten...
Hoppas du får hjälp med knät snart.
Kram/ mamma till tonårsdotter med eds 🌷

Svar: Så är det säkert. Från varje organisations sida så förstår jag vad de vill lyfta fram. Men började ändå reflektera över de barn och unga som känner motsatt till vad en ”borde” känna. Den enas värsta kan vara den andres bästa liksom.
Kramar till er båda! 😊

Camilla Blomberg

3 Anonym:

2018-12-15 @ 01:14:51

Det kanske bara är jag som känner mig ensam på sjukhuset. Har gjort så många svåra operationer (hjärntumör som 14 åring med efterföljande metastaser, där man sedan fick amputera ena armen) som kanske påverkar hur jag ser på det. Vill plugga, vara med kompisar, inte ligga som ett kolli och kräkas år ut och år in. :( Jag hatar doften, ljuset,ljudet...allt.. minhögsta önskan är att ha ett liv liksom..............

Svar: Jag vet att du inte är ensam om att känna dig ensam på sjukhuset. Jag kan förstå att din upplevelse blivit så. Det låter verkligen jättetufft för dig.
Kramar

Camilla Blomberg

Kommentera här:

Camilla Blomberg

25 år. Bloggar om hur jag kämpar för att LEVA och överleva. Jag har en inflammatorisk ledsjukdom, försvagad bindvävssjukdom och svåra sammanväxningar i vissa leder som kräver återkommande operationer. Varje dag är en kamp mot sjukdomarna och smärtan. Det kommer alltid att vara så. Men det finns så mycket som jag inte vet om än – upplevelser som väntar nu och i framtiden – som kommer berika mitt liv och som är värt att kämpa för. Tack för att ni i "min lilla armé" hejar på mig! :)