Jag tar mig fram
Ett stort kuvert med information om den kommande röntgenundersökningen landade på hallmattan idag. Jag har inte fått någon tid ännu. Jag skulle bara vilja få det här gjort nu… Men jag får nog vänta till efter jul. Tyvärr tar ju inte sjukdomarna ledigt.
Jag tar mig fram utan kryckor. Men jag går inte normalt. Jag haltar lite. Det hindrar mig dock inte från att gå i samma tempo som innan. Det är mer ansträngande, men det ”går”. Så länge jag går med benet lite lätt böjt i ett "säkert läge" så fungerar det. Men jag ser framför mig hur min fysioterapeut, som jag hade när jag var 18 år, skulle blivit galen om hen såg mig nu. Det var hen som sa just orden ”Du kan inte alls gå. Du tar dig fram. Det är skillnad!”
Jag har övningsgått med kryckor inne i lägenheten fram och tillbaka. Långsamt. Jag kan sträcka ut mitt vänstra ben relativt bra. Men jag kan inte lägga någon vikt på benet i rakt läge. Jag försökte bita i något (för att inte skrika av smärta) och stå kvar på benet. Men knät är väldigt ostadigt. Passivt utsträckt ben går ganska bra, fast det är svårt att pressa ner det. Men jag behöver bara att det är möjligt.
Visst finns det inget juligare än en pepparkaks-magnetröntgen-apparat? Skämt å sido. Beror lite på vilka preferenser en själv har. Typiskt mig med sjukhusrelaterat i alla fall. Men det är kanske inte så konstigt.
Genomgick en magnetröntgen i september pga cancer.. Nog den jobbigaste röntgen av alla pga av "oljud" men min operation hängde på den...Magnetröntgen tar tid, min tog 45 minuter, jag blundade och tänkte bara på "att efter denna röntgen blir allt bättre" Kram till dig skrev en blogg här: http://kort.webblogg.se/2018/august/magnetrontgen-idag.html#comment