Kommer du stanna?
Det är nästan en månad kvar innan jag ska åka och röntga knä och få kontrastvätska genom en kanyl och ligga blickstilla i fler minuter och allt det där. Just nu känner jag mig otålig. Det är en skittråkig undersökning. Men jag vill bara få det överstökat! Jag är efter snart två månaden redan less på att halta. En månad till känns som en hel evighet. Sen ska svaren analyseras och jag ska få besked av ortopeden om hur planen ser ut (om det finns någon, kan jag ens bli bättre?). Det känns som det här kan ta tid.
Men det är inte bara för att jag är less som jag vill skynda på processen. Jag vill att det ska gå snabbt för att jag vill vara säker på att en viss person ska hinna stanna kvar med mig genom allt. Jag är rädd att personen kommer försvinna om det här drar ut på tiden. Jag vet att vår tid var räknad från första stund. Men jag hoppas hinna göra den eventuella knäoperationen innan jag blir övergiven (känslan blir så). Jag är skräckslagen inför tanken på att behöva genomgå det här själv. Jag har egentligen gjort det flera gånger och klarat det. Men det känns fortfarande övermäktigt. Kommer du stanna för att vara med mig genom det här?
Allt det här väcker så många tankar och känslor. Ett av mina första minnen är när jag var 5 år och blev tvungen att separera från min enda trygga person jag hade då. Jag kände mig så ”sjuk” av det påtvingade avslutet att jag kräktes. Jag fick en fysisk reaktion på min känslomässiga nöd. I natt drömde jag om ett avslut med en annan trygg person. I drömmen så kräktes jag. När jag vakna gick illamåendet över, men rädslan har liksom stannat kvar med mig idag.
Jag räknar inte med att andra kommer förstå vad jag menar. Hur oddsen att lära mig gå inte alls är så läskigt som i jämförelse med att min trygga person en dag kommer försvinna.