Ska allt börja om nu?
Här hostas och snoras det fortfarande. Ögoninflammation också. Jag har i alla fall ingen feber. Om man inte räknar med att jag haft en egentligen lite för låg temp (35,2). Det ger samma symtom som vid hög feber med frossa och utmattning. Men är ändå inte feber liksom. I natt frös jag så mycket att jag låg och höll om mig själv och vaknade upp med en rejäl träningsvärk i armarna. Jag har stundvis mått okej när tempen varit på normalnivå (37, 0).
När jag ändå är hemma i pyjamas och vilar hela dagarna så kan det inte hjälpas att jag läser, ser på tv och framförallt tänker mycket. Det sistnämnda är ofrånkomligt. Det är mindre än tre veckor kvar till röntgen i Uppsala. Jag kan fortfarande inte sträcka ut benet helt rakt när jag går. Jag är rädd för att det kommer vara början på något större. Jag är rädd för att allt ska börja om. Ni som följt bloggen under flera år vet nog vad jag menar. Mitt knä har varit med om så mycket. Jag vill inte gå igenom allt det igen. Att inte veta om jag kommer kunna gå igen eller inte. Att sövas ner för operation efter operation och det kan sluta hur som helst egentligen. Att pussa sitt ben farväl, ifall att. Att springa till sjukhuset och gå till operationsbordet, ifall att det är sista gången. Det var en så märklig känsla. Jag kände mig ensam också. Det var det värsta. Jag hade inte ens gosegrisen som sällskap då. Några f.d. lärare fanns ett sms bort förstås. Det betydde så mycket! Men jag hade behövt mer i den situation jag var i.
Det behöver inte alls vara så den här gången. Men det är klart jag tänker att det ändå skulle kunna bli så. Jag har reagerat väldigt ogynnsamt tidigare. Varför skulle jag reagera så mycket bättre nu? Jag vet att läkarna ställer sig samma fråga som jag gör. Det är inte en obefogad rädsla jag har. Det är klokt av läkarna att göra en röntgen för att se vad de har att göra med. För att kunna förbereda sig bättre. Kanske googla fram en operationsplan i deras databas före operation, istället för under tiden den pågår(som det blev tidigare). Men röntgenbilder har sällan visat hela sanningen.
Jag vet inte än om det blir operation. Men tidigare har planen varit ett enkelt ingrepp med titthålsoperation. Den planen kan förändras utifrån röntgen och hur benet är i dagsläget. Jag hoppas att det är samma enkla metod, eller något bättre, som kan göra underverk. Men min stora rädsla är att kirurgen, precis som det blev förut, går in med instrumenten och upptäcker att det är värre än vad de först trodde och får skära upp allt igen och det blir rehabilitering i flera veckor, månader eller kanske år. Fast mitt värsta scenario just nu är ändå att de upptäcker att knät hunnit bli så trasigt att det inte finns någon metod i världen som kan göra det bättre. Att allt mellan smalbenet och upp till låret måste sågas av och bytas ut, men att det ändå inte kommer funka för att sjukdomen kommer attackera ”plåten”.
Jag stannar där. Ibland är jag så långt fram i en tanke utan att det kanske inte ens kommer hända. Men jag har fått de alternativen presenterade för mig tidigare. Jag har brottats med de här kval och farhågorna förut. Det är klart att jag vill försöka förbereda mig så långt jag kan nu. Men jag måste kanske försöka ha tålamod att jag inte vet så mycket just nu och invänta vad läkarna har att säga. Mer kan jag inte göra just nu.
Usch, vilken jobbig känsla att gå runt i ovisshet och rädsla. Jag lider verkligen med dig och hoppas att du hittar styrka att kämpa vidare. Stor kram