Förnuft och känsla

Fotograf: Christian Lundmark
 

Ibland vill jag bli sjukare. Det kanske låter sjukt. Men under de senaste 6 åren som jag tänkt på det, vet jag nu att det egentligen är en fullt normal reaktion på en onormal situation!

Jag är trött på att kämpa så hårt och så länge. Det känns ofta som att jag inte gör något annat. Jag samlar dessutom krafter ur nästan ingenting. Jag är stridstrött! Därför kan jag känna att jag vill att det ska vara över. Oavsett vad ”över” innebär.

Hela vårdkarusellen är tuff. Men det är värre när nissarna inte gör något alls. När specialisterna inte är så kunniga och mäktiga som man först trodde. Läkarna har varit mitt enda hopp och de som suttit inne på något svar. Men att veta att de inte längre vet, inte kan hjälpa och att bästa alternativen egentligen är minst dåliga – det får mig att känna mig ensam. Och den tanken är fruktansvärd och alldeles outhärdlig!

Jag vill inte behöva önska mig sämre för att nissarna inte ska överge mig och i alla fall försöka med något. Men jag vet ju att om jag blir sämre så ger det mig bara en kortsiktig vinst. Sen står jag ju där igen. Inget som hjälper på riktigt. Men även om jag kan tänka och vara förnuftig, så känner jag en annan sak. Fast det är det ingen (förutom jag då kanske) som bryr sig om: känslan alltså. Det viktiga är väl att jag ändå hela tiden kämpar för att må bättre.  
 
Glöm inte följa bloggen på Instagram: @krigszonen
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, EDS, Reumatism, käkleder, tankar; • Kommentarer (1)

@krigszonen

 
 Bloggen går nu (äntligen) även att följa på Instagram: @krigszonen 
-  jag hoppas att jag får chansen att följa er också! 
 
 

Tuff balett

Idag fick vi öva på katt- och svanhopp på träningen. Jag tyckte ”katthoppen” gick ganska bra. Eller, de var nog roligast. Såg roligast ut. Svanhoppen var lite svårare att få till. Jag känner mig dock inte så mjuk, graciös och vig som dansläraren när jag studsar runt och flänger med armarna. Men jag vore dum om jag trodde att jag skulle kunna det på en gång. Helst redan innan jag ens försökt. Speciellt med tanke på reumatismen och artrosfibrosen som gör mig stel. Jag får fortsätta öva och öva och öva. Huvudsaken är att det är roligt! Mitt mål 2018 är att bli smidigare i kroppen.
 
Under själva träningen idag så låste sig vänstra knät ett par gånger. Det knakade och knäppte också mycket när vi skulle böja oss ner på huk och upp igen. Mer än vanligt. Det hördes trots musiken. Och nej, det är oftast inte alls något pling-plong på piano under lektionerna. Idag dansade vi exempelvis till 60-talslåten House of the rising sun. Det kändes tufft.