Vandra i fjällnatur

Min favoritlärare från högstadiet berättade om fjällen för mig under en period reumatismen var som värst i knäna. Men det var som för att jag skulle kunna ta del av äventyren även om jag låg på sjukhus eller hade ont. Det fick mig att drömma mig bort och hoppas på att kanske jag en dag själv skulle få uppleva något liknande. Det tog 9 år innan jag blev tillräckligt stark i benen för att förverkliga drömmen om att åka till fjällen. Här kan du hitta vandringsleder i Värmland.
 
När jag skulle vandra i fjällen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig och jag var lite rädd för själva terrängen längs vandringsleden. Jag visste inte om banan skulle innebära att ”klättra över stock och sten” för att ta sig uppåt och att det skulle bli alldeles för tufft för knäna. Kanske skulle vandringen förstöra knäna med inflammationer och som i värsta fall skulle leda till fler operationer. Men jag blev less på rädslan och alla begränsningar! En måste ju försöka! Ingen seger utan verkliga risker! Det kändes som jag tog tillbaka livet för varje steg jag tog. Det gick jättebra att gå. 
 
Det var hur fin terräng som helst längs vandringsleden. Det var nästan så att jag blev besviken över hur enkelt rakt fram jag kunde gå. Det var möjligtvis balansen jag fick öva på när jag fick gå på de långa brädorna som var utlagda. Ibland gick jag på sidan eller hoppade på stenarna i vattnet, bara för att jag ville ha den ”äkta känslan” av att vandra i fjällen. Jag ville ha mer äventyr. Det blir lätt så, kan jag känna. Att när en inte kunnat uppleva ett äventyr på länge, men sen väl får det äventyret, då vill en uppleva det fullt ut! 
 
Jag träffade min favoritlärare för ett litet tag sedan på affären igen. Den gången var det jag som berättare om äventyr i fjällen. Det kändes riktigt bra. 
 
 
 
Texten är skriven i samarbete med Visitvarmland.
 

Om jag får skryta lite

Det var 2 ½ år sedan jag var modell till katalogen för Högskolan i Gävle. Men jag ser att jag fortfarande dyker upp i ett antal kataloger, broschyrer och på hemsidan. Det känns lite roligt att jag fick hem ett exemplar av senaste katalogen, bara för att skryta lite. :)
 
Just nu sitter jag här hemma med en inåtvänd min och är djupt koncentrerad och ska fortsätta med mitt pysslande. Jag har en mängd tankar som brottas undertiden. Men de får jag dela med mig av en annan gång. 
 

Jag vill inte kämpa hårdare än vad jag behöver

Jag ska vara ärlig och berätta sanningen nu. Fort!! Innan jag blir för rädd.  
 
Det känns så orättvist! Är vi överens om att i samband med en operation/större ingrepp får en önska att ha med sig någon vid sin sida. Det kan exempelvis vara att följa med till sjukhuset eller hälsa på hemma efteråt. Det vore inte något konstigt eller något att ifrågasätta. Eller hur? Jag vet i alla fall att mina sjukhusnissar säger att det är okej så länge jag vill ha det så. Det gäller för ALLA.
 
Jag har länge önskat att mina ”viktiga personer” (de som kom att bli som en moder- eller fadersfigur rent känslomässigt i allt det här med sjukdomarna, men som inte är det biologiskt) följer med när jag exempelvis har en tuff operation framför mig. Jag vet  att jag kan klara mig själv. Men jag vill inte. Det är stor skillnad! Jag är inte osjälvständig. Ni vet ju själva hur många ingrepp och operationer jag tagit mig igenom helt själv. Jag vill bara inte längre behöva kämpa hårdare än vad jag behöver! Jag vill ha någon med som bara kan finnas nära. Det är inte en orimlig begäran. Bara mänskligt. Men enligt psyknissarna anses det sjukt av mig att vilja det... Osjälvständigt till och med. Men däremot att önska (fast det gör jag inte) att mina biologiska föräldrar är där på plats vid operationer, det är okej. Men de fattar ju inte!! Om nu mina viktiga personer blev som mina föräldrar i det här sjuka, borde inte dessa personer räknas som okej att önska ha med sig då?!?! Jag förstår inte hur de resonerar. Jag blir så arg och ledsen. Min önskan, den finaste jag har och lever för, är i deras ögon sjuk! Jag får höra ”det fungerar inte så” och tittar på mig som om det vore något skamligt det jag önskar mig. Som om det är mitt fel, som att jag är fel. Som att jag inte får känna så här.
 
Och vadå ”inte fungerar så?” Visst, jag blir ledsen när dessa viktiga personer inte kan finnas där lika villkorslöst som jag ibland vill i alla lägen. Jag kan inte BLI deras dotter i det här med sjukdomarna. Men jag är ju inte själv i det här. Mina viktiga personer har ju faktiskt själva klivit in i samband med operationer och ingrepp och funnits där för mig – när det varit möjligt. Kanske för att de känt att de kunnat göra skillnad för någon som mig? Men de själva  har valt det. Är de sjuka som gjort det här, eller? Skulle de övergett mig som alla andra för att de inte var mina föräldrar på riktigt? Men för mig var de ”på riktigt” i det här med sjukdomarna. De var precis som det borde varit. Vad är så fel med att ge lite kärleksfull vänlighet till den som önskar det mest av allt?? Jag kan bara se hur jävla rätt det var av dem att göra så och rätt av mig att jag bad om hjälp. Jag är förbannat stolt över det. Jag behövde det och det är inget fel i det. Jag ser inget sjukt i det alls. Jag ser det som en styrka och som något friskt. Men jag blir sårad när de (känns det som) försöker ta ifrån mig det finaste jag någonsin har genom att säga att det är sjukt och överdrivet. Vad hände med det är aldrig fel att känna? 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, föräldrar, känslor, mentalitet, sorg, önskan; • Kommentarer (2)