Ut på uppdrag

Inlägget är skrivet i samarbete med GastonLuga.
 
Det står på skolschemat att jag inte behöver börja skriva på hemtentan förrän imorgon. Sedan har vi tre veckor på oss. Det känns bra eftersom jag håller på att vänja kroppen vid att klara mig utan smärtstillande. Jag känner mig fortfarande trött och väldigt frusen för att jag ”avgiftar” mig. Det värsta med att sluta med smärtstillandet måste vara att jag nu inser hur ont jag egentligen har överallt i kroppen. Speciellt knät. Det är också nu först jag fattar hur mycket min ”normala” smärtnivå tröttar ut mig. Men det borde vända och kännas bättre snart. Jag måste bara få en chans att bli van. 
 
Det går i alla fall bättre att läsa och skriva nu när jag känner mig ”klarare” i huvudet. Det är vad som känns viktigt för mig. Jag känner att jag ser fram emot skolan imorgon. Min studiegrupp ska lämna grupprummet på biblioteket och vi ska ge oss ut på ett uppdrag. Jag har redan packat skolväskan med allt vi kan behöva. Vi ska ge oss ut på fältet, hälsa på en verksamhet inom socialtjänsten och intervjua en socionom. Det ska bli spännande! 
 
Ryggsäcken hittar ni på hemsidan https://gastonluga.com/. Självklart har jag en kod åt er. CAMILLAB15 ger 15 % i rabatt. En gratis tygväska följer med.
 

Skratt som läker

Detta inlägg är skrivet i samarbete med GastonLuga.
 
Jag är imponerad över att jag och storasyster lyckades hitta ut till Igelsjön. Och ja, om en heter Blomberg är det en stor bedrift att hitta fram även med gps, papperskarta och kompass! Det här med att hitta är inte vår starka sida kan vi komma överens om. Men vi tog oss fram till den omtalade skogsgläntan. Vilket mysigt ställe!
 
Jag och syrran skrattade gott åt alla foton som togs. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Det kändes läkande. Jag skulle kunna tänka mig åka ut hit fler gånger. Kanske tända eldstaden och grilla korv och dricka saft. Bara packa ryggsäcken full med gofika, en bok och en filt för att komma bort en stund. Ta en paus. Eller vem försöker jag lura? Skulle jag ta med mig en bok så skulle det bli kurslitteratur. Möjligtvis att jag skulle kunna ta en skönlitterär bok som handlar om det vi läser om i skolan. Jag måste låta som värsta pluggisen nu. Men ibland tycker jag om att verkligen grotta ner mig i något.
 
Kanske känns det extra viktigt med en tillflykt just nu för att jag inte vill tänka på operation. Jag har dock inte ringt käkkirurgen för att boka operation än. Jag intalar mig själv att jag behöver se över i min kalender först när det passar ”minst dåligt”. Jag vet när jag har min ”lucka” i utbildningen, men jag vet inte alls om det passar kirurgen och därför kan jag behöva en backup-plan. Jag vet att det låter som dåliga undanflykter. Men jag tror, efter en utflykt med läkande skratt, att jag på allvar börjar närma mig mitt ”redo” för att ringa kirurgen.
 
Jag vill tipsa min lilla armé om att ryggsäcken jag har på bilden hittar ni på hemsidan https://gastonluga.com/. Fyller ni i koden CAMILLAB15 så får ni 15 % i rabatt. Just nu har de en kampanj som innebär att en får en gratis tygväska med varje köp.
 

Vandra i fjällnatur

Min favoritlärare från högstadiet berättade om fjällen för mig under en period reumatismen var som värst i knäna. Men det var som för att jag skulle kunna ta del av äventyren även om jag låg på sjukhus eller hade ont. Det fick mig att drömma mig bort och hoppas på att kanske jag en dag själv skulle få uppleva något liknande. Det tog 9 år innan jag blev tillräckligt stark i benen för att förverkliga drömmen om att åka till fjällen. Här kan du hitta vandringsleder i Värmland.
 
När jag skulle vandra i fjällen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig och jag var lite rädd för själva terrängen längs vandringsleden. Jag visste inte om banan skulle innebära att ”klättra över stock och sten” för att ta sig uppåt och att det skulle bli alldeles för tufft för knäna. Kanske skulle vandringen förstöra knäna med inflammationer och som i värsta fall skulle leda till fler operationer. Men jag blev less på rädslan och alla begränsningar! En måste ju försöka! Ingen seger utan verkliga risker! Det kändes som jag tog tillbaka livet för varje steg jag tog. Det gick jättebra att gå. 
 
Det var hur fin terräng som helst längs vandringsleden. Det var nästan så att jag blev besviken över hur enkelt rakt fram jag kunde gå. Det var möjligtvis balansen jag fick öva på när jag fick gå på de långa brädorna som var utlagda. Ibland gick jag på sidan eller hoppade på stenarna i vattnet, bara för att jag ville ha den ”äkta känslan” av att vandra i fjällen. Jag ville ha mer äventyr. Det blir lätt så, kan jag känna. Att när en inte kunnat uppleva ett äventyr på länge, men sen väl får det äventyret, då vill en uppleva det fullt ut! 
 
Jag träffade min favoritlärare för ett litet tag sedan på affären igen. Den gången var det jag som berättare om äventyr i fjällen. Det kändes riktigt bra. 
 
 
 
Texten är skriven i samarbete med Visitvarmland.