krigszonen.se

Jag ska vara ärlig och berätta sanningen nu. Fort!! Innan jag blir för rädd.  

 

Det känns så orättvist! Är vi överens om att i samband med en operation/större ingrepp får en önska att ha med sig någon vid sin sida. Det kan exempelvis vara att följa med till sjukhuset eller hälsa på hemma efteråt. Det vore inte något konstigt eller något att ifrågasätta. Eller hur? Jag vet i alla fall att mina sjukhusnissar säger att det är okej så länge jag vill ha det så. Det gäller för ALLA.

 

Jag har länge önskat att mina ”viktiga personer” (de som kom att bli som en moder- eller fadersfigur rent känslomässigt i allt det här med sjukdomarna, men som inte är det biologiskt) följer med när jag exempelvis har en tuff operation framför mig. Jag vet  att jag kan klara mig själv. Men jag vill inte. Det är stor skillnad! Jag är inte osjälvständig. Ni vet ju själva hur många ingrepp och operationer jag tagit mig igenom helt själv. Jag vill bara inte längre behöva kämpa hårdare än vad jag behöver! Jag vill ha någon med som bara kan finnas nära. Det är inte en orimlig begäran. Bara mänskligt. Men enligt psyknissarna anses det sjukt av mig att vilja det... Osjälvständigt till och med. Men däremot att önska (fast det gör jag inte) att mina biologiska föräldrar är där på plats vid operationer, det är okej. Men de fattar ju inte!! Om nu mina viktiga personer blev som mina föräldrar i det här sjuka, borde inte dessa personer räknas som okej att önska ha med sig då?!?! Jag förstår inte hur de resonerar. Jag blir så arg och ledsen. Min önskan, den finaste jag har och lever för, är i deras ögon sjuk! Jag får höra ”det fungerar inte så” och tittar på mig som om det vore något skamligt det jag önskar mig. Som om det är mitt fel, som att jag är fel. Som att jag inte får känna så här.

 

Och vadå ”inte fungerar så?” Visst, jag blir ledsen när dessa viktiga personer inte kan finnas där lika villkorslöst som jag ibland vill i alla lägen. Jag kan inte BLI deras dotter i det här med sjukdomarna. Men jag är ju inte själv i det här. Mina viktiga personer har ju faktiskt själva klivit in i samband med operationer och ingrepp och funnits där för mig – när det varit möjligt. Kanske för att de känt att de kunnat göra skillnad för någon som mig? Men de själva  har valt det. Är de sjuka som gjort det här, eller? Skulle de övergett mig som alla andra för att de inte var mina föräldrar på riktigt? Men för mig var de ”på riktigt” i det här med sjukdomarna. De var precis som det borde varit. Vad är så fel med att ge lite kärleksfull vänlighet till den som önskar det mest av allt?? Jag kan bara se hur jävla rätt det var av dem att göra så och rätt av mig att jag bad om hjälp. Jag är förbannat stolt över det. Jag behövde det och det är inget fel i det. Jag ser inget sjukt i det alls. Jag ser det som en styrka och som något friskt. Men jag blir sårad när de (känns det som) försöker ta ifrån mig det finaste jag någonsin har genom att säga att det är sjukt och överdrivet. Vad hände med det är aldrig fel att känna?