krigszonen.se

I natt ska jag hålla mig vaken eftersom jag ska ”sova middag” imorgon på neurologen med en massa EEG-elektroder på huvudet på sjukhuset. Jag minns att det var supersvårt att hålla sig vaken hela natten förra gången jag gjorde det här. Jag somnade till korta stunder om jag inte höll mig aktiv med att skriva, dansa, städa, promenera m.m. Att åka buss till sjukhuset var nog absolut svårast eftersom jag blev tvungen att sitta still i en halvtimme. Men jag hoppas att den här gången ska gå bättre! Nu vet jag ju vad som fungerade bättre och vad som fungerade mindre bra. Jag har skrivit en liten lista med saker jag kan sysselsätta mig med hela natten lång. Det ska nog gå bra. Jag har tagit en lång härlig tur på cykeln i solen idag för att trötta ut kroppen lagom mycket. 

Det som känns allra mest motigt är dock att jag inte alls tror undersökningen kommer visa på något. Vilket i och för sig är bra. Men ändå. Det känns så omständigt jobbigt att behöva göra det här, igen, för att kunna utesluta epilepsi. Det är det som är jobbigt. Att inte veta är inte bättre. Men jag vill bara inte göra det här. Jag är trött på undersökningar på sjukhuset nu. Att inte ens få bestämma själv när jag vill sova.