Det som bubblar upp till ytan ibland
Tidigare i veckan fick jag en obehaglig låsning i vänstra knät. Det har varit dagliga låsningar/ihakningar i ca 1 år nu. Men skillnaden den här gången var att det hände i sömnen när jag skulle vända på mig och att det kändes värre än tidigare. Jag vet inte om det var ljudet av när låsningen släppte, smärtan eller den obehagliga känslan, som fick mig att vakna och sätta mig upp.
När jag skulle kliva upp på morgonen var jag rädd för att stå på benen. Jag visste inte om knä skulle låsa sig igen. Men det har gått bra. Knä fortsätter att låsa sig ”som vanligt” minst varje dag, men det har inte varit fler låsningar av den ”större varianten”. Däremot är smärtan blivit värre. Jag känner av det i nästan varje steg jag tar. Det måste ha hänt något. Har jag varit ”duktig” och hållit ut för länge? Det beror i alla fall inte på att jag slutat med cellgifterna. Det här hände före.
Jag vet att kortisonsprutorna inte kan fixa problemet. Det har man redan testat. Jag vet att ortopedens nästa steg är operation av plica. Men det känns fruktansvärt jobbigt. Det är, vad jag sist fick höra, ett relativt enkelt ingrepp. Men jag vet precis hur dåligt kroppen reagerat tidigare (artrosfibros - sammanväxningar). Jag har varit så nära att aldrig mer kunna gå. Jag vill inte hamna där igen. Men just därför kan jag bli tvungen att göra operation för att inte förvärra något. Rädsla är ändå bara en känsla.
Jag försöker tänka att operation egentligen inte är det värsta som kan hända. Det finns hopp om att det kan bli bättre. Men det här är aldrig roligt. Rädslan blir så påtaglig när det närmar sig operation för mig. Det väcker tuffa minnen. Jag är också rädd för att läkaren ska ha gått i pension (precis som käkkirurgen) eller något och inte kan rädda mitt ben den här gången. Jag tror inte att det är så. Men jag är skräckslagen för att bli övergiven, oavsett vilken form. Jag vill inte stå ensam kvar.
Som ni kanske märker får det här känslorna att bubbla upp till ytan. Jag saknar nissen som fanns där förut som för att ta mig igenom tidigare operationer. Som för att inte drunkna i allt. Jag försöker tänka att jag inte är övergiven bara för att nissen inte finns kvar. Nu ska du fixa det här på egna ben, får jag höra. Ironiskt, med tanke på att mina ben inte fungerar som de ska.