Less på provtagningar!
Studierna tar upp största delen av mina dagar, vilket känns jättebra. Det är ju så det ska vara. Idag har jag haft seminarium med halva klassen. Om dagarna annars skriver jag på en sluttentamen eftersom första kursen börjar lida mot sitt slut. Ibland sitter jag i skolan med studiegruppen och skriver, ibland hemma och om jag måste på sjukhuset. Det går faktiskt bra.
Fast jag ska erkänna att det tog emot i tisdags när jag var tvungen åka till sjukhuset och vampyrerna fyllde några provrör med blod från armen. Jag tar inte längre blodprov speciellt ofta. Blodprov måste vara, för mig, en av de lättaste undersökningarna en kan göra på ett sjukhus. Rent tekniskt alltså (klart det kan väcka många funderingar och frågor i vissa fall, men det hör inte hit nu). Men ändå. Jag kände mig bara så fruktansvärt less! Det är faktiskt roligare att skriva på tentan eller whatever, än att gå 2 km med blöta skor i ett kallt spöregn, bli stucken i armen och gå 2 km hem igen. Jag kände mig så trött på att jag kommer behöva lämna blodprov om och om och om och om igen för resten av mitt liv. Jag vet att det egentligen är en liten skitsak. Speciellt i förhållanden till allt annat jag behövt stå ut med och genomlidit. Jag behöver ju faktiskt bara sitta ner i en kvart, bli stucken, fylla några rör på max 2 minuter och sen är det klart. Det gör knappt ens ont! Men det är just det lilla som känns så jobbigt. Det krävs så mycket av mig för att vara där i en sådan liten pluttstund. Det känns inte värt det. Meningslöst. Jag förstår förstås att det är viktigt att ha koll på alla njur- och levervärden och massa annat i och med mina mediciner. Men det är såå tråkigt. Jag blev inte ens stucken av en av ”mina” sköterskor och fick därför inte ett enda personligt ”hej”. Jag om någon vet annars hur mycket ett ”hej” kan vara värt precis ALLT. Men den här gången var det bara jobbigt och gav mig ingenting. Det vore inte så dumt att införa klistermärke eller en glitterpenna även för 20+ are. Jag skulle i alla fall bli glad av det. :)
Men jag går dit. Varje gång jag blir kallad. Alltid punktlig.
Så, nu har jag klagat färdigt. Jag tror det ändå är viktigt att få erkänna för sig själv ibland att det ÄR jobbigt och FÅR kännas så. Även över småsaker. Det blir som lättare att klara av det stora hela då. Nu är det över för den här gången i alla fall. Jag får provsvaren nästa vecka. Då har jag två läkarbesök efter varandra för att åka till sjukhuset EN gång.
Alltså jag tror hårt på att allt skulle vara liite trevligare om man skulle få något efter blodprov osv som 20+! Jag blir så löjligt glad de gånger bettfysiologens tandsköterska ger några tandkrämstuber åt mig tillsammans med lappen med nästa kontrolltid.
Och just den där känslan av ett personligt hej hjälper jättemycket! Satt och diskuterade tandkräm och skatteverket med tandsköterskan en gång då tandläkaren skulle konsultera en kollega om mitt bett. Bara en sådan liten diskussion gjorde att allt kändes "mysigare"