Det blev bråttom
Jag samlade mod och ringde till käkkirurgin. Gosegrisen hade jag bredvid mig som stöd. Jag fick vänta på att bli uppringd. En jobbig väntan. En nisse ringde upp och jag berättade som det var. Jag lyssnade och fick vänta på att bli uppringd igen. En jobbigare väntan. Sedan fick jag vänta på att bli uppringd en tredje gång. En ännu jobbigare väntan. Sen kom beskedet. Jag ska opereras. En dubbelsidig käkledsspolning. I övermorgon.
Jag vet att jag hela tiden sagt att jag tar operation när jag har en ledig ”lucka” i utbildningen. Det var planen jag diskuterat med kirurgen. Men det här behöver göras nu. Sjukdomarna sitter inte snällt still och väntar.
Allt jag har i tankarna just nu är att köpa hem Descutan-tvål, bädda rent i sängen och tvätta kläder för att allt ska vara så rent som möjligt. Jag behöver fixa hem mer flytande kost också.
Imorgon ska jag till sjukhuset för att lämna blodprover åt vampyrerna i sista minuten och fylla i hälsodeklarationen - helst innan skolan börjar. Det är så lätt att bli upptagen med allt praktiskt och inte tänka på vad som händer rent känslomässigt.
Jag är lättad över att jag får operation snabbt avklarad och inte behöver oroa mig så länge. Min enda prestation är att sova gott i (z)narkosen. Men jag är också överväldigad. Det här blir käkledsoperation nummer sju. Allt bara händer och jag känner att jag har liten möjlighet att planera och ta kontroll över situationen. Jag kan bara inte fatta att det fortsätter hända. Gång efter gång. Jag fattar inte att jag, i allra bästa fall, behöver göra det här varje år för resten av mitt liv. Det händer nu och hela tiden. Jag fattar, men jag fattar ändå inte. Mer än så har jag inte vågat känna efter.
Är det bara jag som darrar?
Jag försöker intala mig själv att det är bara några timmars galet mod som behövs och sen är operation över.
För den här gången.
Jag tycker att du var riktigt modig och att det nog var väldigt bra att du ringde nu och inte när det var för sent.
Starkt jobbat Krigarn!!
/ C