Det som var viktigt för mig
Jag har tänkt mycket på samtalet jag hade hos neurologen tidigare i veckan. Närmare bestämt mitt körförbud. Egentligen borde jag inte känna så mycket. Jag menar, jag kör väldigt sällan bil och det är knappt någon skillnad nu och hur det var innan. Det dröjer nog inte länge förrän jag får köra igen. Men sen slog det mig. Hårt.
Det var något mer som kändes. Något djupare. Jag kunde inte sätta ord på det. Det var bara en mörk tung känsla. Sen förstod jag hur det hängde ihop.
Det här körkortsförbudet triggade igång en arsenal av jobbiga känslor. Starkast var nog känslan av övergivenhet. Jag räknar inte med att andra kommer förstå det här, men jag måste sätta ord på det för att själv få ordning på tankarna och känslorna.
Jag tänkte först att det var så enkelt att bli arg över körkorts-grejen. Att det skulle vara något konkret, istället för att erkänna för mig själv att jag är förbannad över sjukdomarna. Men det sitter djupare än så. Jag har, som jag skrivit hundra gånger, aldrig tyckt att sjukdomarna i sig varit tuffast. Utan det tuffaste är att jag ofta känt mig otroligt ensam i allt det här. När jag fick höra det här med körkortet hos läkaren fick jag flashbacks ifrån hur det varit tidigare.
När jag berättade om körkortet fick jag frågan ”hur KÄNNS det?”. Det var en fullt relevant fråga. Jag brukar bli glad över att få den frågan, det visar att en bryr sig. Men just den här gången handla det mycket om vem som ställde den. Den här gången var det just den frågan som fick allt att kännas så... konstigt. Jag blev arg och besviken över att få frågan för att det handla ju ”bara” om körkortet. Jag kände mig ledsen över att jag aldrig fick den frågan när jag fick beskedet att jag aldrig mer skulle kunna gå (då när jag var ca 18 år). Sen började jag tänka på dagen jag tog körkortet och hur glad alla var över det. Men det var bara läkarna och jag som firade med glass när jag ”övningsgick” i korridoren. Vart var de andra när jag kände att jag behövde dem?
Snälla, missförstå mig inte nu. Jag är tacksam att nu få frågan hur det känns. Men jag blev arg över att körkortet åter igen tog all plats som JAG egentligen behövde. Det har alltid varit viktigare än MIG. Det var det som gjorde så ont i mig. Det känns jobbigt att NU få frågan hur det är, när det var då det var som tuffast. De hade vetat vad jag kände var viktgiast om de bara lyssnat. På något j*vla ologiskt men ändå logiskt vis så blev det här med körförbudet tufft, fast det från början egentligen inte är det. Men det blev det för att det för mig ligger något så mycket djupare bakom det där körkortet. Det finns en så lång och smärtsam historia runt det. Det var som om allt det kom tillbaka och påminde mig. Jag kan inte förklara det bättre. Det här är jättesvårt för mig.
Jag minns alla gånger jag pressade mig själv att övningsköra, fast jag inte kunde gå. Jag var mitt uppe i alla operationer i både knä och käkled. Jag kände mig helt ärligt tvingad av andra. Jag kommer ihåg hur läkare och sjukgymnaster försökte prata allvar med mig om att jag äventyrade mina chanser att någonsin kunna lära mig gå igen om jag fortsatte. Men det var aldrig mig de behövde övertyga. Jag kände att jag blev sämre, men det var de andra som inte förstod det. Jag försökte till och med ta hjälp av BRIS innan jag passerade 18-årsgränsen. Det var någon gång där när jag hade stygn kvar efter ännu en operation och hade plåstrats om – och ändå fortsatte köra – som det var rimligt att kanske låta mig läka ihop först. Men det var redan försent då. Och jag kunde ändå känna att pressen ”hängde i luften”.
När jag blev godkänd och fick mitt körkort var jag helt förstörd. Jag kunde inte ens köra bilen tillbaka till bilskolan efter uppkörningen. Mitt ben var redan som förlamat av att musklerna hade förtvinat. Jag hade ont och jag var trasig. Men det alla andra tänkte på var hur fantastiskt det var att jag klarat det. Jag kände först ingenting. Sen blev jag arg. Jag var så arg över det pris jag tvingats betala för att ”vinna”. För någon annans skull. I hopp om att jag skulle bli lite viktigare för dem. När jag nu ”förlorat” körkortet, om än bara för ett år, så kändes det som allt varit helt förgäves. En känsla av vad andra skulle tycka vägde också tungt över mig. För körkortet har ju alltid varit viktigast. Nu finns ingenting...
Det jag ville få sagt är att det kändes jättejobbigt att få frågan hur det KÄNNS att förlora körkortet, när jag inte fick frågan hur det KÄNNS att förlora förmågan att gå. Det kändes jättejobbigt att alla var så glada över att jag tog körkortet, men de fanns inte där när jag lärde mig gå. Det slår liksom fel när de blev glad över det som fått mig må så dåligt, och sen inte alls är glad över det som faktiskt fick mig må bra. Det som var viktigt för mig stämde inte överens med deras syn på saken. Det här kanske verkar för rörigt eller löjligt att bli arg och besviken över. Men för mig har det här faktiskt varit jättetufft och jag har varit skitledsen precis hela dagen. Det är nu först jag ser hur allt hänger ihop.
Det som kändes bra ikväll var att en god vän kom förbi och tog med mig ut på en halvtimmes promenad runt kvarteret. Det utplånade ensamhetskänslan. Tack. ♥
<3