Fri att röra mig!

I samarbete med dressforsports har jag fått hem en hoodie jag kan träna i. Det passar ju mig helt perfekt som håller mig aktiv så ofta jag kan. 
 
Jag har blandade känslor ikväll. Jag har gjort så mycket de senaste två veckorna. Klättring, hoppa på trampolin, basket, boxersice, dans, rullskridskor m.m. Det har ibland varit pass om två timmar. Andra gånger har jag kört två pass direkt efter varandra. Det har inte varit den skonsammaste träningen för en reumatiker precis. Det har varit hårda stötar, explosiva sprinter och tvära vändningar på plan. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur fantastiskt det ändå är att känna sig så fri att röra sig och vara aktiv! Vissa delar av träningen kan dock ifrågasättas om jag har varit dum som fullföljt passen...
 
Jag känner att jag behöver tänka på mina val. Det är lätt att i början av operation bli rädd för att göra för mycket aktiviteter som ska försämra allt. Men ju mer jag testat och det gått bra, desto mer självförtroende har jag fått till att våga köra på ännu mer. Jag känner mig nästan övermodig nu. I början var jag riktigt stolt som klara av så mycket. Men någonstans längs vägen började det handla om mer än att springa eller dansa av hjärtans lust.
 
Ibland handlar det om bara MIG. Att jag vill utmana mig själv. Jag vill göra allt DUBBELT, bara för att bevisa för mig själv att jag kan. För att jag tidigare inte kunnat. Jag vill inte förlora mer tid. Jag vet hur nära jag varit att aldrig kunna gå igen och jag vill därför aldrig någonsin sätta mig ner igen… Dumt, eftersom jag behöver återhämtning för att fortsätta kunna vara aktiv. Men känslorna är ofta starkare än förnuftet.
 
Det här nya självförtroendet och min nyfunna frihet har paradoxalt nog suddat ut minnet av smärta, sängliggande, begränsad rörlighet och de kval och farhågor jag en gång brottats med. Jag har nått en farligt hög nivå av självförtroende. Det varnar mig inte längre som det gjorde för några månader sedan när knät var "nytt". Jag vet ju att ett felsteg idag kan förvärra inflammationen och göra att jag förlorar den rörlighet som jag kämpat hårt för att vinna tillbaka.
 
Det har gått (snart) två månader sedan operation. Jag läker och återhämtar mig fortfarande. Det är lite inflammation kvar i knät och jag kan inte böja benet helt. Benet är fortfarande sårbart och svagt. Men det blir bättre för varje dag! Det finns utvecklingspotential. Jag har haft en väldig tur som klarat av allt det här utan att förvärra något. Jag behöver lite mer tålamod bara. Jag tror på att kämpa hårt, men kanske på ett mer förnuftigt sätt i fortsättningen. ;)