Vinsten är störst

Glöm inte spana in mina skills på trampolin på instagram: @Krigszonen.

I tisdags var jag hos ortopeden på sjukhuset i Gävle
. Jag fick berätta lägessituationen med vänsterknät och jag blev undersökt. Det har gått 7 v. efter operation. Och hur ser det ut då? Jo, framtidsutsikterna ser ljusa ut. Jag kan sträcka ut benet helt rakt. Läkaren kunde inte nog många gånger poängtera hur viktigt det är. Eftersom jag kan sträcka ut benet, kommer knät att hålla nu och i framtiden. Operation har räddat benet. Det är fantastiskt!
 
Jag är godkänd för att börja aktivera mig mer fysiskt. Och ja, jag berättade att jag redan tjuvstartat och invigt benet på klätterväggen, i baskethallen och på hopptrampolinen. Det gör ont, men inte outhärdligt, och så länge det inte ger bakslag är det lugnt.
 
Men det är inte bara vinst. Jag kan inte böja benet helt, det vill säga sätta hälen mot rumpan. Det är ungefär 20 cm kvar. Det är 155 grader höger ben jämfört med 140 grader på vänster ben. Vi får hoppas att den rörligheten kommer när sista svullnaden i knät gått ner helt. Benet brukar kunna ”svaja” om det finns potential. Men det känns tyvärr stumt när jag tvingar att böja benet. Det finns inga garantier för att jag ska kunna böja benet helt igen. Men läkaren menade på att det inte spelade så stor roll. Att inte kunna böja benet till max kommer inte förstöra mitt knä. Jag har tillräckligt med rörlighet för att knä ska hålla. Men det är läkarens ord. Inte mina. För mig är det ändå viktigt att nå full rörlighet. Jag vill kunna ”krypa upp” i soffan, göra en kullerbytta och böja mig ner och sätta mig på huk om jag behöver knyta skorna.
 
Jag känner mig besviken över att jag opererades för att kunna sträcka ut benet, vilket lyckades, men till priset av att inte kunna böja benet helt. Jag visste att risken fanns att det kunde bli värre, men jag behövde hoppas på det bästa. Jag antar att det får kännas dubbelt nu. Det blev både en vinst och en förlust. Jag blev på ett sätt bättre i knät, men på ett annat sätt sämre. I helhet blev det i alla fall bättre av operation. Det var rätt beslut. Låsningarna/ihakningarna har blivit mycket bättre och jag kan äntligen sträcka ut och gå normalt efter operation. Men jag hade förstås hoppats på att bli helt återställd. Fast det handlar inte om vad jag inte kan, utan om vad jag faktiskt kan.
 
Egentligen är det en ganska liten förlust att inte kunna böja benet helt. Jag kan gå och jag kan börja springa lite lätt igen. Det är grymt. Jag kom på mig själv hur glad jag blev när jag hoppade upp i luften på trampolin eller när jag insåg att jag faktiskt sprang på basketplan i helgen. Det är en vinst som är större än förlusten över att jag inte kan böja benet helt. Känslan av att hoppa och springa är mycket härligare än att kunna sitta på huk och knyta skorna… Det är det jag får fira!
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, Gävle Sjukhus, Knä, Reumatism, ortoped; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Anonym:

Det låter väl trots allt härligt.
Kram
Eva

Svar: Ja Eva, jag måste se vinsterna före en eventuell förlust. Jag har fått betydligt bättre livskvalité! ❤️😊 Kramar
Camilla Blomberg

Kommentera här: