Även om blåmärken lufttorkar...

Månadens rutinprover till reumatologen är lämnande. Två rör. Snabbt och smidigt. Jag fick ett plåster med blodstillande effekt för att minska risken för att det ska blöda igenom. Jag tycker om att sköterskan höll sin hand över plåstret någon minut för att stilla flödet, istället för att be mig hålla för och snabbt skicka mig därifrån. En liten sak, men som kändes stor för mig.
 
Jag ska lämna lite andra nya prover inför narkosbedömningen (pre-op) också. Men de proverna får jag lämna om några dagar för att de ska ha så aktuella provsvar som möjligt.
 
Det här med operation i käklederna känns faktiskt bra. Jag tror många missuppfattar det där. Jag längtar och ser fram emot att bli hjälpt av operaiton. Sen är det självklart ändå en jobbig procedur som behöver göras. Det är aldrig kul. Men när jag berättar att det känns jobbigt med operation, då är det inte operation i sig jag menar. Att stickas, sövas och operars - det är "okej". De kan operera och få mig må bra i flera månader och det är ju fantastiskt bra. Självklart önskar jag det höll i sig längre. Men det handlar inte om det. Jag kan inte nog många gånger poängtera och tjata om det. Det kommer självklart att gå bra!
 
Utan det handlar om att det här är jobbigt ändå, fast jag fixar det. Jag tänker tillbaka på minnen från tidigare. Hur jag blivit övergiven och lämnad på sjukhuset i tidig ålder. Alla stora kval och farhågor jag fått brottats med ensam. För stora frågor, alldeles för ung. Allt ansvar låg på mig som inte borde tagit det. Men jag blev tvungen. Nu har jag inte resurserna med mig för att känslomässigt ta mig igenom det här själv. Inombords rasar jag samman. Varje operation. För även om blåmärken och sår lufttorkar, så hade det varit bättre om någon blåste på dem! Det är precis det här jag menar när jag säger att det är tufft med operation, att jag inte alls klarar mig eller fixar det här. Jag känner händerna bli blöta av ett barns tårar på en vuxens kinder.
 
Jag räknar inte med att ni ska förstå precis vad jag menar. Jag måste någonstans försöka låta den "duktiga" och starka sidan ta hand om den skräckslagna lilla Camilla, får jag höra. Men det är jättesvårt att ta hand om mig när jag inte fått lära mig hur en gör. Jag fick ju aldrig det med mig. Jag kan inte ens föreställa mig det. Jag har visserligen haft trygga personer (ofta vuxna från skolan) som jag samlat krafter ifrån som för att ta mig igenom allt. Men de gav så lite. För mig var det förstås "allt". Men egentligen...  De stannar inte heller för alltid. När de försvinner kan det därför få en att ligga helt nere för räkning, ligga raklång på backen och bli oförmögen att ens ta ett djupt andetag. Det var skoningslöst i torsdags. Jag fick hjälp med att andas normalt. Men i mitt nästa andetag, försvann ju personen ändå. Det är svårt att inte känna sig lurad. Övergiven.
 
Det jag vill försöka förmedla är att en operation aldrig är "bara en operation" för mig som det ska hållas tummarna för i hopp om att det ska gå bra. Egentligen behöver jag en pålitlig kram och en hand som håller min hand och talar om för mig att det är okej oavsett hur operation går och som stannar kvar.
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Ensamhetskänslor, Reumatism, kram, känslor, min lilla armé, operation, provtagning, tankar, övergiven; • Kommentarer (5)

Kommentarer:

1 annika eriksson:

Jag sänder dig Styrke kramar i massor.

Svar: Jättetack Annika! Jag ska försöka konservera den styrkekramen 😍
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Jag tror ändå att jag förstår lite av vad du menar, Camilla. Att uppfostra ett barn, innebär just det att lära det att trösta sig själv, att själv hitta styrka att klara av svårigheter. Jag fick inte med mig det ut i livet, det var så mycket jag inte visste hur man gjorde.

Svar: Tack för dina reflektioner!! ❤️ Du är inne något på spåren där! Sen tänker jag att oavsett ålder kan en behöva extra stöd. Det vore inte konstigt. Och sen bara för att en tar sig igenom det, så betyder inte det att det inte är tufft.
Kram!
Camilla Blomberg

3 Elisabeth:

Tack Camilla för en jättefin blogg. Jag gillar den verkligen. Du skriver så bra!!
Jag kan faktiskt också känna igen mig lite i det du skriver. Jag var också en gång en liten liten flicka som fick bära alldeles för tungt på de där små axlarna. Min lösning har varit att som vuxen förlåta alla vuxna som fanns runt mig då. Alla som gjorde fel saker, alla som sa fel och som inte gjorde det de borde. Och det har inte varit svårt att förlåta dem, för ingen gjorde mig illa med flit. Det var så att där och då hade de inte kunskapen och förmågan att göra rätt. Nu är jag gammal och kan känna att jag har fått ett så bra vuxenliv. Jag växte upp till en stark kvinna. Du är också en stark och fantastisk kvinna, Camilla. Säg till lilla Camilla som poppar upp just nu: Det blir bra!
Hälsningar Elisabeth

Svar: Det kändes värdefullt att få läsa det du skrivit, Elisabeth. Tack för att du skrev! Jag skulle vilja höra dig berätta mer. Jag skulle vilja sitta i timmar och lyssna och dela historia. Jag blev också nyfiken på höra mer om hur du tagit dig fram i livet och dig som person. Det var något i det du skrev som träffade. Svårt förklara. Men jag hoppas du vill berätta mer en dag. Jag fick ju på mejl, Fb, instagram m.m. om du vill skriva privat och inte offentligt här.
Jag har svårt kommentera just det du skrivit. Det kändes mest skönt att bli lyssnad på av någon som verkligen förstår och tagit sig igenom det. Jag har saknat det. Men så plötsligt dyker du upp och det känns så häftigt. ❤️
Kramar i massor!
Camilla Blomberg

4 Eva Berglund:

Forts. Nr 2. Något gick fel tidigare.
Jag fick inte ens med mig en aning om att hjälp och tröst var något man skulle kunna förvänta sig. Det fanns inga vuxna som gav mig det. Den känslan att bara ha sig själv att lita till när livet är svårt, tar så mycket på ens krafter, men jag bet ihop och försökte klara mig själv så gott det gick. Det fanns ju heller inget val. Sen under årens lopp har jag genom att studera andra förstått hur det kan/ska vara och har lärt mig en del, men fortfarande kan jag ofta känna det lilla barnets känsla av övergivenhet och skräck att inte klara av vad jag ställs inför.
Jag vet ju att att mina föräldrar gjorde vad de förmådde. Därför blir jag också nyfiken på vad Elisabeth berättar, eftersom hon har lyckats med vad jag inte klarar av. Att trots timmar av terapi kunna förlåta. Kanske är det det man måste göra för att kunna gå vidare. Jag tror det. Du kommer att klara det, för jag håller med Elisabeth. Du är stark, så mycket mer än du tror. Även om du själv inte alltid känner det, så vet vi, dina följare, att det är så.
Många kramar till dig Camilla
Eva

Svar: Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, Eva. Det gör ont att läsa om skräcken, rädslan och att det inte alls borde varit så. <3 Samtidigt känns det fint och skönt att läsa om dina reflektioner och att få bekräftat att jag inte är helt ensam i att känna så här. Det känns åtminstone viktigt för mig. Jag har kunnat känna mig så ensam att känna som jag gör. Men nu vet jag att flera där ute känner igen sig. Jag ville egentligen bara skriva att jag är tacksam över att få ta del av dina innersta tankar. Varma kramar i massor!
Camilla Blomberg

5 Elisabeth:

Hej igen
Tack för ditt svar på min kommentar. Du inspirerar mig och kan jag hjälpa dig eller någon annan är det väl fint.
Alla ska naturligtvis leta efter verktyg till sin verktygslåda som passar dem. För mig har förlåtelse passat bra för att hantera mina upplevelser. Det rättfärdigar naturligtvis inte själva oförrätten. Men jag har förlåtit själva personen där och då. Jag ser det som som att förlåta är att sätta sig över problemet, bli herre över det. Och när du blir herre över problemet kan du lösa det. Att förlåta känns fint och det har gett mig styrka.
Jag skriver gärna lie i kommentarsfältet. Det verkar vara trevligt här. Jag skickar gärna ett meil till dig någon gång också. Men jag sökte efter din meiladress utan att hitta den. Under ”meil-ikonen” finns ingenting.
Kramar från Elisabeth

Svar: Åh tack Elisabeth för så värmande ord igen. Jag blir så glad att du vill dela med dig av din klokhet. :) Det ligger något viktigt i det du skriver om att vara den som förlåter. Det tar tid med förlåtelse dock. De där känslomässiga taggarna kan sitta i länge. Oavsett om en fått ett förlåt, eller aldrig kommer få det från personen. Ibland tänker jag att OM jag skulle få ett förlåt, så vet jag inte om jag skulle vara redo att ta emot det. Men det är klart att det finns andra saker att lägga energi på än vad som borde varit annorlunda. I slutändan handlar väl förlåtelse just om att en själv ska få leva fullt ut trots det som varit. Ibland tänker jag att jag gör det när jag "tar tillbaka livet" och hittar på saker. Men sen faller jag lätt tillbaka och behöver ladda nya krafter. Fast huvudsaken är väl kanske att jag fortfarande försöker.

Ja visst går det bra att skriva här som kommentarer. Vet bara att många brukar känna sig mer bekväm att mejla eller liknande. Hmm knepigt med mejlen. När jag klickar på ikonen öppnas mejlen och då står adressen där. Det kanske är så att du inte har att den kopplar vidare installerat. Jag vet att jag själv hade så förut. Men vet du vad! Jag kan skicka ett Hej till din mejladress som jag ser att du fyllt i här. Då får du min mejl också.
Bamsekram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: