Nu säger jag det

Utdrag ur journalen från barnkliniken där det står "kommer ensam idag".
 
Det här skriver jag i första hand till mig själv, som en bekräftelse på att min upplevelse och känsla jag haft hela tiden stämde överens med verkligheten. Sen skriver jag det här till alla som undrar om jag skriver om dem. Det gör jag.
 
Jag gjorde 59 ensam-besök på sjukhuset innan jag fyllt 18 år. Det kan handla om fler besök som jag inte vet om än. Det finns fler journaler att gå igenom. Det är MÅNGA gånger jag som BARN behövde en VUXEN och INGEN fanns där! Det spelar ingen roll att jag hade en vuxen med vid de andra sjukhusbesöken. Det gör inte det här okej. Det är ändå 59 gånger jag kände mig övergiven. Nej, blev övergiven.
 
Det är självklart att det här gör något med en! Jag har känt mig mycket ensam på sjukhuset och på något sätt alltid ”vetat om” hur det varit. Men ibland har jag tvivlat på min känsla, speciellt när omgivningen ifrågasatt eller inte vågat se, att det skulle vara för sjukt för att vara sant. Men nu har jag sanningen. Det hände visst. Nu när jag har det så tydligt framför mig är känslorna dubbla. Först känns det så j*vla bra att ha beviset. Jag vill trycka upp det på stora papper med stora bokstäver och visa alla. Sen gör det också jätteont i mig att läsa om när jag gång efter gång övergavs. Som barn tar en lätt på sig känslor av skuld och skam. Att en själv är fel/hemsk varför ingen finns där för en. Jag går in och hamnar lätt i den känslan igen. Kanske för att jag så innerligt önskar det gick ”göra om och göra rätt”. Men det fungerar inte så och det gör mig förtvivlad. Det ligger en stor sorg i det. Jag är vuxen nu.
 
Det handlar inte bara om antalet sjukhusbesök, utan också om vilka sjukhusbesök jag som barn var ensam vid. Det har varit urtappning av ledvätska och kortisoninjektioner i olika leder, halvdagar inneliggande med droppbehandlingar, utredningar om nya sjukdomar, rehabilitering, läkarbesök, röntgensvar som visat svåra förändringar, besked om operationer med mera. Ett ensamt barn ställdes inför alldeles för stora kval och farhågor, brottades med ovissheten och blev tvungen fatta allvarliga beslut själv. Det är inte konstigt om det överväldigar en. Det borde aldrig varit så här. Det finns bara ett (1) dokumenterat tillfälle när en läkare åtminstone i efterhand ringt hem för att meddela de vuxna om de besked (och begära samtycke till ingrepp) jag fått ta emot ensam på sjukhuset.
 
Det skulle aldrig varit så här. Det spelar ingen roll om barnet uppfattas som orädd och självständig. Viktigt att komma ihåg att tolkningen gjordes av en vuxen. Jag tror inte att någon blir stark utan kramar, hur modig man än är. Barn har rätt att ha någon med sig på sjukhuset. Inget barn ska behöva vara ensam. Det dokumenterades vid ett tillfälle att jag tyckte det var jobbigt, jag blev tystlåten men verkade förstå och klara det här mycket bra. Men vad var det som gick bra, undrar jag? Var det att jag tog ansvar och kom på besöken utan en vuxen? För vem var det bra? Det handlar inte bara om det är möjligt att "klara av" ett besök på sjukhuset som barn rent praktiskt, hur tuff upplevelsen än är. Det handlar om att kunna ta till sig informationen rätt och åldersanpassat, kunna hantera den, bearbeta den, vara delaktig i vården, se hur det här påverkar en själv och livet och kunna fatta beslut. Men framförallt känslomässigt vara i allt det här. Det kan vara svårt för en ensam vuxen. Att lägga det ansvaret på ett barn är orimligt. Det är inte okej.
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, barndom, ensam, inte okej, journalen, sorg, vägrar vara tyst; • Kommentarer (14)

Kommentarer:

1 Anonym:

Så orättvist!

Svar: Jag håller med dig.
Camilla Blomberg

2 Nilla:

Jag känner igen känslan av att bli övergiven när man ska på läkarbesök mm även om jag absolut inte behövde klara av så många och tuffa besök som du. Det är verkligen inte lätt och även som vuxen kan man ju känna sig liten i sjukhusvärden. Kram

Svar: Hej fantastiska Nilla! Glad att höra från dig. ❤️ Det gör ont i mig på riktigt att läsa om att du också känner igen känslan. Samtidigt känns det riktigt skönt veta om att jag inte är ensam om att ha känt så här. Du är inne på något viktigt där att även som vuxen behöva någon på sjukhuset. Jag tänker att på sjukhus gills inte den biologiska åldern och alla är lite liten. Det är en utsatt situation och det kan vara mycket information som är svår att ta in för bara två öron. Har man fyra öron eller fler så kan en hjälpas åt att minnas, ställa frågor och få stöd i allt som händer. Ibland kan ju läkarna säga att det är bra att komma två vid något speciellt besök. Fast det hjälper ju inte den som är ensam.
Varma kramar till dig Nilla ❤️
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Så jädra starkt av dig att faktiskt visa svart på vitt att du visst blev övergiven av de som absolut skulle ha varit med dig vid ALLA sjukhusbesök! Jag lider med dig och skäms grymt mycket för de andra....

Svar: Tack för dina ord. Det känns BRA det du skriver. Det känns bra att jag får just det bemötandet. Att jag blir tagen på allvar. Inget ifrågasättande. Utan bekräftad för min upplevelse och fakta. Tack!!
Camilla Blomberg

4 Elisabeth:

Jag kan också känna igen mig. Ett barn anpassar sig så lätt, det vet ju inte om något annat. Det ifrågasätter inte. Många vuxna lurar sig själva att tro då att barnet är moget, tåligt och "duktigt". Jag tror det är bra att göra som du gör nu. Du står upp för det som varit orätt. Jag hoppas att den lilla Camilla där inom dig mår bra av att du gör det här. Du ger henne en röst. Det finaste vore naturligtvis om du också finge ett "förlåt".
Kram från Elisabeth

Svar: Tack fina Elisabeth. Jag tror också det är bra att jag står upp för lilla Camilla. Det känns bra på något sätt. Om än det varit tufft att gå igenom det. Flera nätter i rad har jag drömt om journalerna... Och som jag skrev att jag lätt hamnade i samma känsla som när jag var liten. Jag hoppas, för det känns lite så, att det här är ett steg framåt. Kramar i massor!
Camilla Blomberg

5 Sandra:

Hej. Gör så ont att läsa detta, ingen ska behöva gå igenom detta. Du är troligt stark som klarat dig igenom och kämpar vidare ❤
En riktig fighter. Känner igen känslan av att bli övergiven, dock inte inom sjukhusmiljö men har inte haft så många nära vänner utan under skolan så fick man hänga på men om man inte var snabb nog iväg på saker så var det ingen som undrade vart man var eller egentligen brydde sig. Har alltid haft mina djur, dom har alltid gett mig energin att jobba framåt i livet.
Sänder en stor kram till dig. ❤

Svar: Hej Sandra! Det gör mig ledsen att läsa om dina erfarenheter. Jag känner igen det där också, att inte få hänga på, på grund av att en inte hänger med... Men det känns fint att du har dina djur som funnits där och hjälpt dig framåt. Det är viktigt <3 Skickar en stor varm vänlig kram! <3
Camilla Blomberg

6 Josefin:

Det gör ont i mig att läsa detta, samtidigt som jag känner att F*N vad stark du har varit.
Jag själv har aldrig vart med om detsamma, men med tanke på att jag gärna har någon vid min sida i sjukhusdjungeln i 25 års åldern så hade jag nog aldrig klarat av att stå i dina skor själv. Där av känner jag verkligen att du är så himla stark!
Kramar

Svar: Jag tänker att det borde vara fullt naturligt att ha någon med sig. Speciellt om det är vid större grejer på sjukhuset. Så fortsätt Josefin ha någon med dig, oavsett ålder. <3 För det ÄR läskigt många gånger. Jag kanske "klara det" gång efter gång tidigt i livet. Men samtidigt gjorde jag det inte. Det har ju påverkat mig väldigt mycket och jag brottas ofta med övergivenhetskänslan och separationsångesten. Känslomässigt klara jag det inte så bra. Men jag jobbar på det! Jättekramar!!
Camilla Blomberg

7 Jessica Högberg:

Det är verkligen inte ok, varken av dina vuxna eller sjukvården... <3

Svar: Jessica, du ser en viktig del i det här. Nämligen mina vuxna OCH sjukvårdens ansvar i det här. Jag förstår, om än det inte gör det mer okej, att det är svårt för vården om jag har låt oss säga 10 olika vårdkontakter och kommer ensam till ett av varje. Alla tio tänkte kanske "en gång är ingen gång". Men 59 ggr är så många fler för att jag ska ha varit ensam i enstaka eller undantagsfall. 59 ggr är liksom systematiskt regelbundet återkommande - nästan alltid - ensam! Kramar! <3
Camilla Blomberg

8 Anonym:

Camilla! Du har så rätt. Inget barn eller ung vuxen ska behöva genomgå det du har gjort på egen hand. Det är ett oerhört svek mot dig. Man skulle kunna önska att någon på sjukhuset, läkare eller sköterska hade reagerat och talat om för dina anhöriga att det inte var acceptabelt. Av många olika skäl, precis som du skriver.
Jag har också varit övergiven känslomässigt, inte fått den trygghet jag behövde. Därför känner jag så väl igen skamkänslorna. Alla barn vill vara lojala mot sina föräldrar och lägger skulden på sig själva Jag var inte tillräckligt duktig/snäll etc...... Det är naturligt och följdriktigt.
Dessa känslor blir kvar i vuxen ålder om man inte får hjälp att reda ut dem, att sätta ord på dem. Som du nu har gjort. Jag tror att det är jättebra för dig att se och förstå, att det var deras otillräcklighet, inte din. Så småningom kanske du kan ta upp och tala ut med dem det berör. Och i bästa fall få en ursäkt och själv kunna förlåta.
Stora varma styrkekramar
Eva

Svar: Det finns, när jag tänker efter, många som borde reagerat. I vissa fall förstår jag bara inte hur de inte kunnat se. Men det är försent nu. Det är så sorgligt Eva att du också vet hur det känns.
Jag jobbar på det. Att sätta ord på det alltså. Det hjälper mig att förstå och göra kaoset mer begripligt.
Det sista du skriver. Jag vet inte om jag "är där" än för att ta emot en ursäkt. Men det kanske kommer med tiden.
Björnvarmakramar!!
Camilla Blomberg

9 Anonym:

Jag skulle vilja varit där och tvingat dina föräldrar med. Alla 59 gångerna och alla de andra du ännu inte fått svart på vitt. Nu funkar det ju inte så, det vet vi ju. Men ändå.
Det är rena vansinnet att ett barn ska bära sin sjukdom ensam.
Du kommer att hitta en väg att komma vidare, att bekräfta att din känsla är rätt kan vara en del i det.
Jag önskar jag kunde bära din smärta en stund så du slapp. I alla fall en liten stund.
Kram
Anne från hig.

Svar: Hej Anne! :D Fint att du lämna några ord. Även om det hade fungerat att göra om så hade jag inte velat tvinga någon. Jag vill inte tvinga någon vara med som ändå inte vill. Det blir ändå inget vidare bra stöd. Jag har allt för ofta tagit fram en kortlek eller liknande för att motivera att någon ska stanna kvar och försökt underhålla för att det inte ska vara tråkigt på sjukhuset. Men om en är för sjuk så går inte det.
Jättekram!!
Camilla Blomberg

10 Linn:

Nämen vad i helvete. Jag känner så med dig. För 2 år sen gick jag in i väggen, i grunden pga jag blivit ensam med alla mina känslor å ingen lyssnat på mig fram tills då (28 år). På det hade jag utvecklat egna försvarsbeteenden o "snuttefiltar" för att inte känna sorgen.

Jag säger inte att jag vet att du haft det, verkligen inte men jag känner med dig ❤️ du är inte vad du behövt gå igenom o du visar en så oerhörd styrka bara genom att va transparent här. Du behöver inte känna skam, du har all rätt att va ledsen. Kramar!

Svar: Tack för så välmenande och fina ord Linn. Jag ska försöka ta till mig det och bära orden med mig. Bamsekram <3
Camilla Blomberg

11 annika eriksson:

Jag blir jätteledsen när jag läser detta. Det är inte okej att behöva gå igenom sjukhusbesök ensam.varken som barn eller vuxen. Kram.❤❤❤❤

Svar: Jag blir också ledsen. Och besviken. Sårad. Men även förbannad. Kramar i massor! <3
Camilla Blomberg

12 Jessica Högberg:

En orosanmälan borde ha upprättats... som minst... <3

Svar: Lite lustigt, eller hur man nu ska se det, men jag kom att prata om det här på jobbet idag med en jobbarkompis. Hen sa samma som dig. Och vi jobbar ju båda på socialtjänsten. ;) Det är förstås jättesorgligt att det inte blev så (vad jag känner till). Men samtidigt känns det skönt att det borde ha tagits på allvar. Att det här inte var okej, precis som jag känt hela tiden. Det blir som ännu ett bevis. KRAM
Camilla Blomberg

13 Jessica Högberg:

Kram💕

Svar: Varma kramar ❤️
Camilla Blomberg

14 Jessica Högberg:

Kram!💕

Kommentera här: