krigszonen.se

 

Det här skriver jag i första hand till mig själv, som en bekräftelse på att min upplevelse och känsla jag haft hela tiden stämde överens med verkligheten. Sen skriver jag det här till alla som undrar om jag skriver om dem. Det gör jag.

 

Jag gjorde 59 ensam-besök på sjukhuset innan jag fyllt 18 år. Det kan handla om fler besök som jag inte vet om än. Det finns fler journaler att gå igenom. Det är MÅNGA gånger jag som BARN behövde en VUXEN och INGEN fanns där! Det spelar ingen roll att jag hade en vuxen med vid de andra sjukhusbesöken. Det gör inte det här okej. Det är ändå 59 gånger jag kände mig övergiven. Nej, blev övergiven.

 

Det är självklart att det här gör något med en! Jag har känt mig mycket ensam på sjukhuset och på något sätt alltid ”vetat om” hur det varit. Men ibland har jag tvivlat på min känsla, speciellt när omgivningen ifrågasatt eller inte vågat se, att det skulle vara för sjukt för att vara sant. Men nu har jag sanningen. Det hände visst. Nu när jag har det så tydligt framför mig är känslorna dubbla. Först känns det så j*vla bra att ha beviset. Jag vill trycka upp det på stora papper med stora bokstäver och visa alla. Sen gör det också jätteont i mig att läsa om när jag gång efter gång övergavs. Som barn tar en lätt på sig känslor av skuld och skam. Att en själv är fel/hemsk varför ingen finns där för en. Jag går in och hamnar lätt i den känslan igen. Kanske för att jag så innerligt önskar det gick ”göra om och göra rätt”. Men det fungerar inte så och det gör mig förtvivlad. Det ligger en stor sorg i det. Jag är vuxen nu.

 

Det handlar inte bara om antalet sjukhusbesök, utan också om vilka sjukhusbesök jag som barn var ensam vid. Det har varit urtappning av ledvätska och kortisoninjektioner i olika leder, halvdagar inneliggande med droppbehandlingar, utredningar om nya sjukdomar, rehabilitering, läkarbesök, röntgensvar som visat svåra förändringar, besked om operationer med mera. Ett ensamt barn ställdes inför alldeles för stora kval och farhågor, brottades med ovissheten och blev tvungen fatta allvarliga beslut själv. Det är inte konstigt om det överväldigar en. Det borde aldrig varit så här. Det finns bara ett (1) dokumenterat tillfälle när en läkare åtminstone i efterhand ringt hem för att meddela de vuxna om de besked (och begära samtycke till ingrepp) jag fått ta emot ensam på sjukhuset.

 

Det skulle aldrig varit så här. Det spelar ingen roll om barnet uppfattas som orädd och självständig. Viktigt att komma ihåg att tolkningen gjordes av en vuxen. Jag tror inte att någon blir stark utan kramar, hur modig man än är. Barn har rätt att ha någon med sig på sjukhuset. Inget barn ska behöva vara ensam. Det dokumenterades vid ett tillfälle att jag tyckte det var jobbigt, jag blev tystlåten men verkade förstå och klara det här mycket bra. Men vad var det som gick bra, undrar jag? Var det att jag tog ansvar och kom på besöken utan en vuxen? För vem var det bra? Det handlar inte bara om det är möjligt att "klara av" ett besök på sjukhuset som barn rent praktiskt, hur tuff upplevelsen än är. Det handlar om att kunna ta till sig informationen rätt och åldersanpassat, kunna hantera den, bearbeta den, vara delaktig i vården, se hur det här påverkar en själv och livet och kunna fatta beslut. Men framförallt känslomässigt vara i allt det här. Det kan vara svårt för en ensam vuxen. Att lägga det ansvaret på ett barn är orimligt. Det är inte okej.