Jag måste skriva det här

Jag kommer inte få något gjort alls om jag inte skriver det här. Jag brukar kunna koncentrera mig förvånansvärt bra på tentor och skoluppgifter när en operation ”ligger över mig”. Det går bra eftersom jag vill och behöver fokusera på något annat. Men den här gången är det svårare än någonsin. Ibland kan det bero på att jag inte vill bli klar med uppgiften. Helt enkelt för att då finns det ett allt för hotfullt tomrum som skapar panik. Men nu vill jag inte göra något alls. Jag vill helst sova. Alternativt titta på film efter film. Bara jag får rulla in mig i täcket och inte säga eller göra något.
 
Pratar jag om operation börjar jag darra i hela kroppen. Jag måste verkligen vara rädd. Räddare än vad jag vågar erkänna för mig själv. Och trött! Om nätterna drömmer jag om den kommande operationen. Det känns så verkligt. Speciellt när jag vaknar med smärtan. Lika verklig i drömmen som när jag är vaken. Jag vill göra operationen. Jag längtar till och med. Det är en möjlighet att bli bra och lära mig gå igen. Men det är ändå ännu en operation…
 
Jag fryser medan jag skriver det här. Det känns som jag är tillbaka vintern 2012 när allt i knät en gång började. Jag trodde äntligen att det var slut hösten 2014. Men nu har sjukdomarna laddat om. Planen är en rutinoperation. Gå in med titthål, ta bort en förtjockad del i knät, sy ihop och hemgång samma dag. Det är ”bara” en enkel operation. Men en sak som oroar mig är att läkaren nämnde det här med operation på annan ort (för eventuell snabbare op-tid) och att läkaren i så fall skulle lämna över mig till några kollegor som var kunniga på området. Men varför behövs specialister vid en vanlig simpel rutinoperation? En annan sak som oroar mig är att sköterskan har berättat för mig att vid bokning av operation vill de att det ska finnas utrymme för att kunna konvertera till ett större ingrepp, bara ifall att. För mig låter det som att det blir en överraskning att se vad de gjort när jag vaknar upp ur narkosen…
 
Precis den här känslan som jag har just nu, den kände jag också en sensommarkväll 2014. Jag stod då inför den sista (ha, trodde jag!) avgörande knäoperationen om jag skulle kunna lära mig gå eller inte. Jag träffade då en nisse på sjukhuset som verkligen lyssnade och ställde alla frågor som ingen annan ställt (läs mer här). Jag fick tryggheten jag så länge saknat och längtat efter. Men den här gången då?? Nu är allt jag har kvar en sliten gosegris. Men någonstans långt där inne i tyget finns du fortfarande kvar…
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, Ensamhetskänslor, Knä, operation, rädsla; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Anonym:

Men du gick ju häromdagen?

Svar: Menar du gick som i att gå? Det beror på hur man ser det. Jag haltar. Jag kan inte gå, men jag tar mig fram. Det är skillnad.
Eller vad det något annat du mena? Att jag ex. gick till något eller någon? Inte så lätt att veta 😅

Camilla Blomberg

2 anna:

Kram.

Svar: Jättekram
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Jag lider med dig, Camilla. Om jag vore hos dig nu, skulle jag hålla hårt om dig och säga att det ordnar sig. Kanske inte som du önskar men på något sätt.....
Vet du när operationen blir av?
Tänker på dig
kramar
Eva

Svar: Det var en väldigt fin och omtänksam tanke, Eva. Tack! ❤️
Det jag kan säga om operation just nu är att det blir av snart. Väldigt snart. Jag kommet återkomma med mer info inom kort.
Ta hand om dig!
Jättekram❤️
Camilla Blomberg

Kommentera här: