Magnetröntgen i Uppsala

Igår tog jag tåget hela vägen från Sandviken till Uppsala för en liten utflykt. Kan man kanske nästan säga. Jag åkte dit för en magnetröntgenundersökning av vänster knä. Det gick smidigt och bra, men mycket roligare än så var det inte.
 
Jag hann knappt sätta mig i väntrummet innan jag blev uppropad. Jag var inte sen, utan bara punktlig. Om det står att jag borde vara där en kvart före den egentliga tiden, och jag själv normalt vill vara en kvart före en bokad tid, då blir det ju en halvtimme före utsatt tid jag ska vara där. ;) Det var i alla fall bra att jag fick påbörja undersökningen tidigt eftersom röntgenplåtningen tog lite längre tid än de väntade 20–40 minuterna.
 
Jag fick till att börja med byta om till en tre nummer för stor vit skjorta. Sen kom röntgensjuksköterskan och förberedde insättning av kanyl. Jag skulle få kontrastvätska i kanylen under undersökningen för att nissarna ska kunna se, utöver eventuella skador, om jag också har inflammation i vänster knä.
 
Jag rullades in i det stora röret med mössa och hörselskydd och bara låg och stirra upp i taket medan apparaten bankade och lät. Det är sååå trist och jag är sååå less på det! Vid halvtid sprutades kontrastvätskan in i kanylen och jag åkte in i tunneln för en omgång till. Efter totalt en timme var utmaningen att ligga blickstilla klart och jag plåstrades om av den vänliga röntgensjuksköterskan (sköterskan var det bästa som hände den dagen). Gosegrisen satt självklart tålmodigt och väntade på mig. 

Nu är det bara att invänta att postis-Per kör fram brevet till min ortoped som ska kika på röntgenbilderna. Jag vet!! Visst är det galet att bilderna - i dagens IT-samhälle - ska behöva skickas brevledes! Men tålamod nu. Svaren kommer. 
 
Det är inte bara vänster knä som bråkar och gör ont. Mitt högra knä börjar ta stryk av att jag haltar på vänster ben. Men jag har pratat med reumatologen idag och ska få det högra knät undersökt nästa vecka.
 
• Kategori: KampenTaggar: Magnetröntgen, Reumatism, Röntgen, Uppsala, artrosfibros, kanyl, kontrastvätska, reumatlogen; • Kommentarer (2)

Minns du mig?

Bästa tidsfördrivet på sjukhuset. 
 
Om vi sågs idag, skulle du känna igen mig? Eller skulle du kanske bara tycka att mitt ansikte var bekant och börja fundera över vart du kan ha träffat mig tidigare? Skulle du komma ihåg vad jag heter? Om du inte kunde placera vart du sett mig, skulle du fortsätta fundera på det eller skulle du ”släppa det” och inte bry dig? Eller är jag helt borta för dig och du skulle inte ens titta en extra gång om det var mig du precis mött?
 
Låt det vara obesvarat. Då har jag i alla fall inte fått ett nej. Jag vill tro att du kommer ihåg mig. Jag behöver få leva på den tanken att jag finns kvar i ditt minne. Det känns viktigt därför att du var viktig för mig.
 
Men efter hur lång tid tar det innan en glömmer bort exempelvis en elevs ansikte? Eller en patients? En lärare som ser en elev nästan åtta timmar varje dag under tre års tid glömmer så småningom. För det finns väl ingen som kommer ihåg alla de mött? De träffar ju sååå många under sin yrkesverksamma tid. Men efter hur lång tid bleknar minnet? En som jobbar på sjukhuset och ser patienten en timme en gång i månaden under tre år borde glömma snabbare, eller? Finns det inte vissa personer som stannar kvar i minnet lite extra? Oavsett hur ofta en träffats? För jag tror det handlar mer om vilka känslor som väckts hos varandra. Ju starkare känslor, desto starkare minnen. Jag vill tro att jag berörde något inom dig, precis som du berörde mig och att vi därför alltid kommer minnas varandra. 
 

Första terminen godkänd

Fotograf: Christian Lundmark

Jag fick nyss betyg för första terminens sista kurs. Jag var såå pirrig inför resultatet. Det var en svår kurs. Men jag blev godkänd med bravur! Det är en sådan himla lättnad. Det känns skönt att det går bra med studierna. Jag har bevisat för mig själv att jag kunnat hänga med trots att jag mått dåligt, att jag genomgick den där plötsliga dubbla käkledsoperationen och att jag börjat få så stora problem med knä att jag haltar igen. Men det GÅR. Jag KAN. Livet blir så mycket mer än bara sjukdom och smärta och det känns fantastiskt!
 
Jag har nu uppnått 82,5 hp av 210 hp. Eftersom jag tillgodoräknat flera högskolepoäng sedan tidigare känns det som jag kommit nästan halvvägs i utbildningen. Poängmässigt har jag snart kommit halvvägs. Men normalt läser man 30 hp/termin.
 
Det här resultatet ska firas med glass i stora lass!
 
• Kategori: StudierTaggar: EDS, Reumatism, Student, socionom, socionomstudent, studera med funktionsnedsättning; • Kommentarer (2)