krigszonen.se

Jag lämnade två provrör med blod åt vampyrerna. Det är provtagning varje månad nu i början av uppstart med metotrexatsprutorna för att se att kroppen pallar med cellgifterna. Jag tycker det kan vara otroligt tråkigt med provtagning. Det är liksom verkligen bara rullande band. Ett hej, stick under tystnad, jag tackar, hejdå. Jag förstår att det blir så. Jag försöker inte ens själv småprata med hänsyn till att det är så här det fungerar. Kön till provtagningen idag sträckte sig ut utanför väntrummet. Jag vill vara ”duktig” och få det gå snabbt och smidigt. Men ändå. Det går åt så mycket tid och energi för mig att ta mig dit och få det ”överstökat” på bara ett par sekunder. Då är det bra att "passa på" att göra andra sjukhusbesök när jag ändå är på gång.

 

Direkt efter att jag blivit omplåstrad i armvecket gick jag bort och upp till käkkirurgin för uppföljning av käklederna. Jag träffade två blåklädda nissar och en röd. Besöket måste varit rekordsnabbt. Det som egentligen blev sagt är att jag fortsätter återhämta mig från kortisonsprutorna, det lutar åt operation (spolning) i höst och jag avslutar sjukskrivningen och testar att börja jobba imorgon.

 

Visst, jag är fortfarande jättetrött av det låga matintaget. Men nu när smärtan är lite lättare i käkarna, så borde jag snart få i mig mer och bli piggare. Jag har besök hos dietisten senare i veckan och hoppas få lite nya smarta knep att få i mig tillräckligt. Chokladpudding i alla ära. Det blir skitäckligt om man äter det varje dag!

 

Efter sjukhuset åt jag en RIKTIG lunch ute på stan med en kompis. Det tog nästan två timmar att få i mig 3/4-delar av barnportionen. Men jag tuggade och svalde och blev proppmätt. Lyx! På jobbet får jag dock ta med något mer lättuggat om jag ska hinna äta. Men nu har jag i alla fall testat att jag KAN äta normalt. Det är ett friskhetstecken.