Jag dyker ner
Jag dyker ner i arbete, planering, inköp av flytande kost och i att göra en lista med filmer jag kan tänka mig titta på. Jag gör allt för att fylla tiden. Jag dränker tankarna. Rädslan.
Nästa vecka får jag kortisoninjektion i käkleden (oklart om det blir en sida eller båda) för att bekämpa inflammationen. Jag är egentligen inte speciellt pirrig. Eller helt ärligt har jag inte känt efter. Jag håller mig sysselsatt hela tiden. Jag är snarare rädd för att känna om jag är orolig och nervös? Jag kanske inte alls är rädd. Men jag tänker att jag borde vara det, för jag vet hur jätteont det kan göra trots lugnande och bedövning, och därför agerar jag därefter.
Eller så vill jag bara få allt att flyta på. Jag vill skapa en slags ordning i kaoset genom att planera allt i detalj inför, under och närmsta tiden efteråt. Jag vet att det kommer vara kämpigt ett par dagar innan det värsta "lägger sig". Det är bra att vara förberedd, antar jag.
Jag tror nog mest att jag är trött och less på det här. Jag orkar inte känna efter. Det spelar ändå ingen roll. Panikslagen eller glad över att få hjälp - det ska ändå göras för mitt bästa. Jag antar att jag vill planera för att det ska bli så bra som möjligt och sen... bara gör jag det!
Jag tror nog mest att jag är trött och less på det här. Jag orkar inte känna efter. Det spelar ändå ingen roll. Panikslagen eller glad över att få hjälp - det ska ändå göras för mitt bästa. Jag antar att jag vill planera för att det ska bli så bra som möjligt och sen... bara gör jag det!
Cool bild!