"Jag kommer behöva böka runt"
Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig hos käkkirurgen igår. Jag vet att jag enbart träffar kirurgen för att diskutera ingrepp i käklederna. Men jag var inte helt säker på vilket typ av ingrepp. Jag hade ont i magen timmen innan för att jag var rädd att läkaren väntade sig att jag skulle fatta beslut om protes eller inte.
Men vi pratade inte om protes. Istället undersökte kirurgen käklederna och kom fram till en nödlösning för att underlätta sommaren med minsta möjliga ingripande: kortisoninjektion. Narkosteamet är sen tillbaka i höst, redo för eventuellt nästa nödlösning: operation (spolning).
En kortisonspruta i knä eller handled, som jag gjorde senast för bara en vecka sedan, gör oftast inte så ont. Nålen går lätt in och det är snabbt över. Men jag tycker kortisonspruta i käkleden är av en helt annan kaliber. Det gör jätteont! Det beror troligtvis på att den leden är så skadad och sammanväxt. Det är svårt att få in en nål på ett ställe som är så trångt. När kirurgen sprutar in medicinen spänner det så hårt att jag ibland tror att mina sköra käkleder kommer gå sönder. När det är över kan jag inte bita ihop helt, knappt svälja min egen saliv, prata normalt eller tugga i mig mat. Det tar ungefär en vecka innan det lägger sig.
Jag kommer få lokalbedövning och lugnande i samband med ingreppet. Jag har fått det tidigare. Jag har kört hard-core utan också när det varit akutbesök. Men den här gången behövde det inte ens diskuteras. Kirurgen sa att det skulle behövas lindring vid just den här kortisoninjektionen. ”Jag kommer behöva böka runt”. Det är själva bökandet med nålen som är mest smärtsamt. Men det behöver ju göras. Inflammationen ska bort så att den inte fortsätter försöra benen i käken.
Kortisoninjektionen i käkleden får jag om två veckor. Jag har inte hunnit bli så pirrig inför det. Jag håller hjärnan sysselsatt med att fokusera på hur jag ska överleva rent energi- och näringsmässigt.
Hoppas det blir bra med käken! Ha en fin kväll