Klarar jag mig?

Som ni läst på bloggen tidigare, kan jag ibland tänka "försvinner du, så försvinner jag" när viktiga trygga personer i mitt liv försvunnit på olika sätt. Min överlevnadsinstinkt har i hela mitt liv varit att klänga fast vid de som kan ge trygghet i allt kaos runtomkring. De som kan fylla på och ge mig den kärleksfulla vänlighet jag gått miste om och behöver. Men målet är att jag ska klara mig utan de personerna. Jag har en inre trygghet att istället lära mig att förlita på. Jag förstår det på en intellektuell nivå. Men jag tror också att den känslomässiga nivån måste räknas in för att säga att jag klarar mig. Jag är bara en människa och människor behöver solljus för att växa. En klarar sig inte på riktigt utan det. För hur ska jag annars någonsin vilja nå målet fullt ut? Överlevnad kommer alltid först. Sen att leva.
 
Jag har ofta fått höra att jag bevisligen klarar mig utan dessa personer. Jag har brottats med svåra kval och farhågor och gått igenom tuffa operationer gång efter gång trots att jag varit ensam. Det kan jag ju bara göra igen. Min prestation i en operation är dessutom bara att sova. Inte så svårt. Det har inte ens gått att misslyckas genom att hålla andan. Jag "klarar" det ändå. Men när du, du och du lämnade mig ensam i allt det tuffa ända sedan jag var ett barn, då klarade jag mig inte det minsta rent känslomässigt! 
 
Jag tänker så här: Jag kanske klarar mig. Jag överlever. Men känslormässigt klarar jag mig inte alls. Jag lever inte.
 
Jag tänker också så här: vilken rätt har Du att bestämma om jag klarar mig?
 

• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, barndom, barndom, ensamhetskänslor, tankar, tankar, vägra vara tyst, vägra vara tyst; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Anonym:

En liten fråga, har du haft lite/inget stöd av dina ”närmaste” i din sjukdom under uppväxten? Känns svårt isåfall.
Du skriver fina ord och jag hoppas du får en vacker framtid trots det jobbiga!🌷
Styrkekram mamma till tonårsdotter med svår eds

2 Anonym:

En liten fråga, har du haft lite/inget stöd av dina ”närmaste” i din sjukdom under uppväxten? Känns svårt isåfall.
Du skriver fina ord och jag hoppas du får en vacker framtid trots det jobbiga!🌷
Styrkekram mamma till tonårsdotter med svår eds

Svar: Hejsan,Jag tror nog de närmsta gjorde allt vad de förmådde göra. Men "allt" är inte alla gånger så mycket... Det betyder inte heller att det var tillräckligt för mig. Min upplevelse är att ja, jag fick för lite stöd. Men som barn förstod jag inte det till en början. Det är ju bara vad jag känner till som blir ens normala. Men ju äldre jag blev och såg hur andra hade det, desto mer förstod jag hur det "borde" varit och faktiskt kunde se ut. Ofta fick jag själv tuffa till mig för att jag skulle vara ensam och tänka att alla andra var mesar som hade någon med sig vid ex. ingrepp, operation eller uppvak. Men nu förstår jag bättre. Begreppet "för stor" finns inte när man är 11, 15, 20 eller ens 80! Klart att alla borde få ha någon med sig vid tuffa händelser oavsett ålder. Men jag fick tidigt lära mig att vara "duktig" och fixade flera av mina sjukhusbesök själv från att jag var barn. Men det är inte bara besöket i sig heller som det kan behövas stöd för. Det är också alla tankar och känslor runt det. Har man närstående som inte vill prata om det som är och händer, som tystar ner, ja då lämnas en ensam på det planet också. Jag kan fortsätta på det här ämnet hur länge som helst. Men jag hoppas mitt svar gav lite tydlighet. :)
Jättekramar till er båda! <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: