Klarar jag mig?
Som ni läst på bloggen tidigare, kan jag ibland tänka "försvinner du, så försvinner jag" när viktiga trygga personer i mitt liv försvunnit på olika sätt. Min överlevnadsinstinkt har i hela mitt liv varit att klänga fast vid de som kan ge trygghet i allt kaos runtomkring. De som kan fylla på och ge mig den kärleksfulla vänlighet jag gått miste om och behöver. Men målet är att jag ska klara mig utan de personerna. Jag har en inre trygghet att istället lära mig att förlita på. Jag förstår det på en intellektuell nivå.
Men jag tror också att den känslomässiga nivån måste räknas in för att säga att jag klarar mig. Jag är bara en människa och människor behöver solljus för att växa. En klarar sig inte på riktigt utan det. För hur ska jag annars någonsin vilja nå
målet fullt ut? Överlevnad kommer alltid först. Sen att leva.
Jag har ofta fått höra att jag bevisligen klarar mig utan dessa personer. Jag har brottats med svåra kval och farhågor och gått igenom tuffa operationer gång efter gång trots att jag varit ensam. Det kan jag ju bara göra igen. Min prestation i en operation är dessutom bara att sova. Inte så svårt. Det har inte ens gått att misslyckas genom att hålla andan. Jag "klarar" det ändå. Men när du, du och du lämnade mig ensam i allt det tuffa ända sedan jag var ett barn, då klarade jag mig inte det minsta rent känslomässigt!
Jag tänker så här: Jag kanske klarar mig. Jag överlever. Men känslormässigt klarar jag mig inte alls. Jag lever inte.
Jag tänker också så här: vilken rätt har Du att bestämma om jag klarar mig?
En liten fråga, har du haft lite/inget stöd av dina ”närmaste” i din sjukdom under uppväxten? Känns svårt isåfall.
Du skriver fina ord och jag hoppas du får en vacker framtid trots det jobbiga!🌷
Styrkekram mamma till tonårsdotter med svår eds