När jag har er kvar
Ni vet känslan när allt flyter på och saker går bra?! Jag saknade den känslan igår. Hur omöjlig dagen än kändes, så gå ju tiden fram vare sig jag vill det eller inte. Så jag tog mig igenom dagen. Men det kändes ungefär som när en håller andan. Du kan göra det i någon minut eller två. Men sen tvingar kroppen en att oundvikligen dra efter andan igen. Det spelar liksom ingen roll vad du gör. Tiden tickar vidare oavsett om du är duktig och håller andan när vågorna kommer eller om du kastas omkull hundra gånger och drar i dig kallsupar. Det var ungefär så det kändes igår. Men jag höll ut och ”klara mig”. Det går inte att inte klara det. Det är ju trots allt bara en metaforisk storm.
Det är svårt att få någon tro på en när jag säger att jag inte klarar av att simma, men lik förbannat tar ett bentag och ett armtag efter det andra. Och ja, det kan kännas frustrerande och jag blir arg över att oavsett hur tufft det känns så tumlas jag runt väldigt fint. Det är väl ingen idé att skicka ut en livboj till den som ändå tar sig fram. En dag kanske en till och med spolas upp på land. Då hade ju en stunds flytväst varit helt onödigt?! För fram kom jag ju ändå.
När jag har mina trygghetspunkter (livbojar) kvar. Då får jag en ärlig chans att återhämta mig och tanka på med drivkrafter och fortsätter, nu lite lättare, fram. Jag åker på längre resor, gör äventyr och engagera mig i olika aktiviteter. Jag får dessutom en ärlig chans att söka mig till andra relationer som kan fungera som en mer hållbar flytväst längs strömmen och jag upptäcker att jag kan simma ganska bra av egen kraft. Det viktiga är att jag håller mig flytande, men bojarna finns där vid behov. Utåt sett verkar jag därför klara mig för bra för att ens behöva livbojarna.
Men när trygghetspunkterna försvinner. Då blir övergivenhetskänslan total och jag vill inte göra något. Det känns då som att ingenting finns kvar och jag vill försvinna. Bara vattendjupet existerar. Jag kan fortfarande ta mig fram. Det vet jag. Men jag vill inte. Det är en viktig skillnad. Jag vill inte fortsätta tumlas fram med ena kallsupen efter den andra utan sikte efter en trygg livboj. Då handlar det om ren och skär överlevnad och all kraft går åt till det.
Men jag har bestämt mig. Jag ska höras så länge jag finns. För sen kommer det bli tyst.
Det är när man ibland känner att det saknas bojar och när man är totalt ensam som man blir vuxen. Dryg lärdom.