När kraften är noll
Det var två dagar efter kortisoninjektionerna som jag inte fick gå. Men bara för att jag får gå nu innebär inte det att jag kan. Visst, jag tar mig fram ganska bra utan krycka. Men jag haltar lite lätt. Mjölksyran i benen är dock inte lätt. Jag måste gå i slowmotion och ändå stanna och vicka på fötterna ofta för att få det att släppa.
Skoldagen kändes extra lång idag. Jag sov jättedåligt i natt. Trots två smärtstillande tabletter. Efter en hel dag med föreläsning och workshop är det inte konstigt om jag var trött när jag kom hem. Därför tillät jag mig själv att sova middag. Det fanns inte en chans att jag skulle orka med något annat. Jag orkade knappt med mig själv. Jag var på det där humöret när minsta lilla motgång skulle kunna få mig rasa ihop i en hög på golvet.
När en kämpat hårt en längre tid så bara blir det så. Har en krafter så går det att kämpa på trots att det är svårt att gå eller något annat. En kommer på strategier och kommer med kreativa lösningar. Men när krafterna sjunker ner på noll, då kan misslyckandet att exempelvis öppna en dörr pga. smärta i handled (ex. dörrar som kräver att en med ena handen ska vrida låset och med den andra öppna dörren - samtidigt) bli det som får en att vilja lägga sig ner på golvet och inte kliva upp. Det finns ingen kraft att hantera situationen bättre än vilja sätta sig ner och tjura.
Imorgon är det nya krafttag. Jag har diem att carpe!
❤️🍫💐