"Du klarar det här"

 
Du klarar det här!

Det är himla fint att ni tror på mig. Men jag är ingen superhjälte. I filmerna får hjältarna alltid bättre deals. Vanliga dödliga som jag får ibland övermäktiga uppdrag. Kommer jag i verkliga livet klara mig?

Ja, men också nej.

Först ja. Ja, för att jag kommer åka in till sjukhuset och låta läkaren peta in hjärtmonitorn ovanpå bröstkorgen och jag kommer överleva och jag kommer åka hem. Jag kommer ha gosegrisen med mig så mycket jag får. Jag kommer klara det precis som alla andra 100-tals ingrepp jag gjort, många dessutom tuffare. Det här blir lätt! Klart jag klarar det.

Sen nej. Nej, för det här skadar en. Det skadar en mer än ett synligt operationsärr. Det går inte åka in på ett sådant här uppdrag och det inte påverkar en negativt. Rädslan och paniken sätter sig djupt. Det är ett trauma. Det här gör något med en. Det påverkar en i grunden. För alltid. Det ska faktiskt inte behöva vara så här. Inte alls! Jag kommer inte undan något. Klart jag INTE klarar mig. Varje gång är det som om något tas ifrån mig. Som en liten bit av mig dör.

Det handlar om så mycket mer än om en operation. Jag har fan varit med om så många ingrepp (och vissa kan räknas som övergrepp) som en människa inte ska uppleva för att kunna fortsätta vara en människa!

Jag berättade om min rädsla för en person på skolan idag. Personen blev då rädd för min rädsla och vågade inte stanna kvar. Jag upplevde det så. Det lade sig en iskall klump i magen för att den som jag hoppades varmt skulle omfamna mig, istället avslutade tvärt. Jag stelnade till. Men jag tvingade mig att ta nya steg ut mot stigen för att ta mig hem. Hela överkroppen var spänd. Även käkarna. Jag höll andan och kunde inte andas ut. Det gjorde ont i hela bröstkorgen med så mycket instängd luft. Men kroppen tilläts inte slappna av tillräckligt för att tömma lungorna på luft. Det går bra i kanske en minut att göra så. Men sen krampar lungorna och det blir till ett flämtande andetag som stängs inne igen. Fortsatt ytlig andning. Jag blev så kall att jag skakade. Eller darrade jag av rädsla? Paniken steg och var nära att svämma över. Jag tog upp telefon, ringde en på sjukhuset jag aldrig pratat med förut och hävde ur mig alla orden utan att pausa ”jag vet inte om jag borde eller får ringa, jag vet inte vart jag platsar, om jag ens platsar någonstans, men jag ska i alla fall opereras snart och jag har inte sagt allt det här till någon - på riktigt alltså - och jag har opererat mig flera gånger förut, det här är egentligen en mycket mindre operation, men det handlar ändå om hjärtat vilket är ett vitalt organ, det blir dessutom tuffare för varje gång, men det går ju bra ordna med saker praktiskt och så, men känslomässigt önskar jag att jag kunde hyra en trygg modersfigur för en dag och jag önskar bara få en kram innan”. Vid den tidpunkten jag äntligen tilläts andas stod jag ensam mitt i den mörka skogen. Klumpen i magen löstes upp till tårar. Jag var skräckslagen. 

Jag vet inte om jag aldrig sluta skaka, eller om jag började skaka av att jag försökte återge det här i text...
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Ensamhetskänslor, känslor, rädsla, trygghet; • Kommentarer (14)

Kommentarer:

1 annika eriksson:

Fy så hemskt du verkar ha det. Trist att du inte kan anförtro dig åt någon som inte går sin väg. Kram.❤❤❤

Svar: Jag försökte verkligen idag också. Men jag missade min chans på grund av att lektionen drog ut på tiden alldeles för länge. Det fanns inte en chans! Det känns väldigt trist. Jag ville egentligen bara be om en kram. Jättekram till dig fina Annika <3
Camilla Blomberg

2 Åsa:

Blir så ledsen när jag läser om din ångest och rädsla. Om du inte har någon i din närhet att prata med så kolla om det finns någon via sjukhuset som du kan få hjälp att bolla alla tankar och rädslor med, ingen människa orkar utan att få hjälp ♥

Svar: Det är fint och klokt att du skriver om de alternativ som finns Åsa. Det är lätt att fastna och inte se att det finns hopp. Men jag är rädd för att jag redan uttömt de alternativen du nämner. Sen handlade det igår om något en i profession egentligen aldrig kan ge. Det är inget jag kan hitta på en mottagning. Ibland får man ta det lilla och göra det tillräckligt. Men igår var inte det lilla i närheten av tillräckligt. Bamsekram
Camilla Blomberg

3 Andreas:

Tänker på dig och håller tummarna att allt ska gå fint.

Svar: Tack vad snällt och fint av dig Andreas. Kram
Camilla Blomberg

4 Rebeca:

Jag känner igen den där rädslan inför att behöva gå igenom ett ingrepp för att kunna fortsätta vara människa. Jag har fått göra många smärtsamma ingrepp med min endometrios som har gett mig trauman. Det där går knappt ens att förklara. Kram

Svar: Då förstår jag att du förstår mig Rebeca. Det finns inga ord i det läget. Det är bara jättehemskt. Björnkram!
Camilla Blomberg

5 jessica:

Nu vet jag ju inte vart du ringde men det klart att du ska prata med någon. Leta upp akuta mobilteamet för psyk i ditt område, dom har en hotline man kan ringa. Hittar du inte kan du ringa 1177 så hjälper dom dej att komma rätt <3

Svar: Vad snällt av dig Jessica att kolla upp det. Men det jag var i behov av var en kram på riktigt. Det kan ingen i profession komma till undsättning med på det sätt som jag önskade. Som jag svarade en annan tidigare så försöker jag många gånger göra det lilla jag fåt till "good enough", men egentligen är det inte det. Jag har förresten haft många (olika) kontakter i och med det här men det har inte varit någon som kan stanna kvar på det sättet jag önskar. När det väl "gäller" så står jag ensam. Kramar!
Camilla Blomberg

6 Elisabeth:

Lilla gumman, nu har du det riktigt jobbigt!! Har du bland alla dina Camillor inuti din kropp en enda liten liten ynka liten Camilla som tror att det här kommer att gå bra? Om du kan hitta henne, så ställ henne i främsta ledet nu och låt henne prata.
Vi är många här som som tänker på dig och håller tummarna. Jag förstår att det inte räcker så långt, så jag håller med "jessica"; du måste kunna ringa och få prata med någon!
Kram kram kram från Elisabeth

Svar: Elisabeth <3 Det kommer gå bra. Men som jag skrev i inlägget så har det sitt pris. Det går inte att ta sig igenom det här helskinad. Men jag kommer ta mig fram. Oavsett vem som står i ledet. Jag gör det med rädsla. Jag gör det med krigarmentalitet. Jag gör det. Men vem ringer man när man vill hyra en modersfigur eller be om en trygg kram? För allt annat kändes inte alls tillräckligt. Bamsekramar!!
Camilla Blomberg

7 Linn:

Det är en så väldigt, väldigt sorglig situation för dig. Hjärtskärande.
Jag hejar på dig från en annan del av Sverige. Kram

Svar: Det är väldigt fint av dig Linn att göra det 💕 Stor kram till dig!!
Camilla Blomberg

8 Jessica Högberg:

Kom hit så får du en kram direkt! <3<3<3

Svar: Det är himla fint att du erbjuder dig att ge mig en kram! Men just i det läget jag var i just då så behövde jag någon som kom till mig, inte tvärtom. Skickar i alla fall en stooooor varm kram genom cyberspace <3
Camilla Blomberg

9 Anonym:

Hej! Såg att du gjort en diskrektomi. Jag gjorde en spolning för 3 år sedan och nu är det snack om en diskrektomi, ville mest fråga hur du mår nu några år efter? Är du nöjd med operationen? Kram Emma

Svar: Hej Emma! Idag fungerar mina käkleder helt okej! Jag vet inte hur mycket du läst. Men jag har reumatism och gjort flertalet käkledsoperationer. När de tog bort min disk så var den redan så söndersmulad att det var som att jag aldrig haft den. Det blir svårt att ge något enkelt svar på om det hjälpte eller inte när jag har min grundsjukdom och gjort flera ingrepp efteråt. Men visst, just då hjälpte det att jag efter läkningen kunde gapa upp större (vilket var ett uttalat problem för mig). Så en period efteråt var jag nöjd, absolut. Men själva smärtan har ju alltid funnits där mer eller mindre i och med återkommande inflammationer och ledförstörelse på skelettet. Det har varit och är mycket knakande och knaster men upplevde det som bättre efter disken togs bort på ena sidan (den andra sidan är kvar, men frågan är hur mycket av den som återstår eller om det också bara är smulor...). Jag är ledsen att jag inte kan ge något bättre svar. Det är en komplex situation. Ta hand om dig väl! Kramar!
Camilla Blomberg

10 Anonym:

Hej! Såg att du gjort en diskrektomi. Jag gjorde en spolning för 3 år sedan och nu är det snack om en diskrektomi, ville mest fråga hur du mår nu några år efter? Är du nöjd med operationen? Kram Emma

11 Anonym:

Hej! Såg att du gjort en diskrektomi. Jag gjorde en spolning för 3 år sedan och nu är det snack om en diskrektomi, ville mest fråga hur du mår nu några år efter? Är du nöjd med operationen? Kram Emma

12 Anonym:

Tack för ditt svar. Förstår att det är en lite krånglig fråga. Jo jag såg att du hade en mängd olika åkommor 😰 Måste vara riktigt tufft 😞 Hade varit skönt att veta hur det ser ut år efter en sådan operation, för just nu kan man knappt hitta något alls. Men jag valde trots att min disk är rejält skadad att bara göra en spolning. Gjorde en spolning för 4 år sen som gav väldigt bra resultat, så kör en till nu och om resultatet inte håller, ta bort disken. Tack för att du tog dig tid att försöka besvara min fråga. Skickar en stor kram till dig!

Svar: Usch var jobbigt och besvärligt det låter för dig! Men jag tänker du resonerar väldigt klokt med att testa den minst ingripande åtgärden först, speciellt eftersom det hjälpt förut. Att göra en öppen operation är inte enkelt. Det var en tuff läkningsprocess efteråt. Men det hjälpte, i mitt fall, ett år ungefär. Men åter igen är det mina grundsjukdomar som spökar och ställer till det om och om igen. Stor kram till dig med!!
Camilla Blomberg

13 Anonym:

Tack för ditt svar. Förstår att det är en lite krånglig fråga. Jo jag såg att du hade en mängd olika åkommor 😰 Måste vara riktigt tufft 😞 Hade varit skönt att veta hur det ser ut år efter en sådan operation, för just nu kan man knappt hitta något alls. Men jag valde trots att min disk är rejält skadad att bara göra en spolning. Gjorde en spolning för 4 år sen som gav väldigt bra resultat, så kör en till nu och om resultatet inte håller, ta bort disken. Tack för att du tog dig tid att försöka besvara min fråga. Skickar en stor kram till dig!

14 Jessica Högberg:

Jag förstår det, det är så himla orättvist att inte alla har nån som kommer och kramas när man behöver <3

Svar: Skönt att du förstår Jessica vad jag menar. ❤️ kram!!!!
Camilla Blomberg

Kommentera här: