krigszonen.se

Jag vet att det inte är något konstigt att börja fundera och ha djupa tankar när en går igenom något tufft och läskigt. Nu när ännu en operation (som inte är så stor, men som berör hjärtat som är ett vitalt organ i kroppen) väntar inom kort så är det fullt naturligt att jag tänker på de personer som är viktiga för mig. På de personer som kunnat ge den trygghet jag längtat så mycket efter. Jag tänker mycket på dig.

 

Igår natt låg jag vaken länge och läste igenom de sms du skrev innan du försvann. Du har varit med under fyra av alla mina operationer. Jag är tacksam för de strider jag inte behövde ta helt ensam. Men nu har jag snart gjort fem operationer utan dig. Jag har bevisligen överlevt. Men jag önskar ändå att du var med! Speciellt nu när det känns skrämmande och jag vill ha trygghet. Din trygghet. 

Men det går inte.

Jag saknar dina varma stora kramar, dina mjuka ord och det du skrev och skicka i samband med operationerna för att ge mig den trygghet jag behövde: ”god morgon Camilla, det kommer gå bra idag”, ”nu har du nog vaknat när du läser det här. Hoppas allt gått bra!!”, ”hoppas grisen varit snäll”, ”jag vet att du klarar det”, ”tänker på dig!!!”, ”du är inte ensam”, ”du är en fighter”, ”så glad att grisen finns med dig och stöttar!!” och ”håller tummarna!!”. 

Det är ord jag aldrig kommer få från dig igen. Det är ord som jag kommer behöva ”återanvända” och ta fram och läsa när det blir dags för den nya operationen. Det blir som något litet att plocka fram och som jag måste göra till ”good enough”. Men det gör ont i hjärtat att du inte är här! 💔

Ibland tänker jag att det inte alls är konstigt om mitt hjärta visar sig vara trasigt och att jag eventuellt behöver pacemaker i framtiden. För det gör förbannat ont att du inte kan vara den jag önskar. Jag är inte din dotter.

Jag hängde upp mitt liv på den trygghet du gav mig. Nu när den är borta har det skapat ett stort känslomässigt kaos. Jag vill inte dö!! Jag är i panik när jag säger det. Jag har hängt fast mig i det här för överlevnad. Jag kämpar för mitt liv. Men nu då??

En annan sak jag funderar på är att tidigare strategier har varit att jag tänkt att jag behöver bara galet mod fram till att jag ligger på operationsbordet, för sen sövs jag. Men den här gången kommer jag inte sova! Förmodligen kommer jag slumra till av alla starka mediciner jag får, men det kommer inte vara samma sak. Det kommer krävas galet mod galet länge. Men det värsta är att när ingreppet är över så är ingenting annat över. Du kommer fortfarande aldrig mer vara här. Jag kommer inte få du-klara-det-kramen.