En längre lägesrapport

Det var en otäck smäll. Det var inte första gången något liknande hänt. Men allt hände så snabbt att jag inte hann reagera förrän det var försent. Båda gångerna.
 
Det började med över 39 i feber. Hela söndagen låg jag och under två täcken och frossade. Jag tänkte att jag blivit förkyld. Men det kändes lite underligt att jag inte hade några andra symtom.
 
Jag vaknade före kl. 7 på måndag morgon och gick upp och satte mig. Jag mådde bra, förutom febern. Efter en stund blev jag yr. Det varade i bara någon sekund. Nästa jag minns är att jag ligger på golvet. Där låg jag kvar tills jag hämtat andan och satte mig upp igen. Inom en minut ramlade jag ner igen. Jag låg stilla på golvet och hämtade andan. Jag vågade knappt sätta mig upp igen. Men jag kände mig alldeles blöt i ansiktet att jag var tvungen kolla om jag blödde. Jag var blek och kallsvettig. Jag fick en bula i huvudet, ett sår vid ögonbrynet (tacksam att det satt kvar) och några röda märken längs med sidan.
 
Jag ringde 1177 som snabbt bedömde att ambulansen behövde komma. I ambulansen visade första EKG på en ansträngning i vänster hjärtkammare. Ambulanssköterskan förklara att det kan bli så om man fått en blodpropp i lungan. Med den informationen rullade vi snabbt mot Gävle och en plan om att läggas in på hjärtintensiven (HIA).
 
Jag fick lämna flera blodprover. Det nya EKG:t på akuten visade normalt. Man tänkte då att det blivit störningar på EKG:t i ambulansen och jag fått vanligt blodtrycksfall trots allt. Men det som fick läkarna att grubbla vidare var ju att liknande hänt mig många gånger förut. Dessutom satt jag. Jag var inte på väg att resa mig upp. Jag har svimmat när jag legat ner också. Det är svårt få blodtrycksfall då. Plus att jag nu svimmade två gånger direkt efter varandra. Andra faktorer spelade också roll. Febern (som visserligen var på väg ner, men ändå) och den höga sänkan (hög inflammation/infektionsnivå i kroppen) exempelvis. Kunde det bero på käklederna? Blev inte den septiska artriten färdigbehandlad eller har den brutit ut igen? Eller var svimningarna för en månad sedan, i samband med behandling av infektionen, inte så ”normala i förhållande till situationen” trots allt?? Berodde det på att jag gick ner 11 kg så snabbt innan käkledsoperation? Fast jag äter ju bättre nu och gått upp 2 kg… Och alla de tidigare gånger jag svimmat, är det ”samma grej” nu? Handlar det om epilepsi som de varit inne på tidigare (jag hade ju till och med körförbud ett år!)? Frågan är om det här var en engångshändelse eller om det handlar om något större med tanke på min tidigare historik av svimningar.
 
Man gjorde ett test där man först mäter blodtrycket när jag ligger ner, sedan när jag snabbt reser mig upp och sedan mäter man varje minut i åtta minuter. Det gick hur bra som helst. Fram till 5 minuter. Då svimmade jag och testet fick avbrytas.
 
Jag blev inlagd på hjärtavdelningen en natt för observation och vidare utredning. Den akuta faran kunde uteslutas. Men bara för att en tidigare utredning inte visat på något, så betyder inte det att det inte visar något nu, sa hjärtspecialisten. Jag blev uppkopplad med telemetri i 24 h för att registrera hjärtats aktivitet.
 
Till kvällen mådde jag bra! Visst, det ömmade i huvudet och jag kände mig tröttare än vad jag brukar. Men jag var okej. Jag orkade sitta vid matbordet (om än jag hade svårt med aptiten) tillsammans med de andra inskrivna på avledningen, jag tittade på film, läste och kvällsfika.
 
Jag sov inte så mycket den natten trots gosgrisen i famnen. Det som hänt var otäckt, men det har hänt så många gånger förut. Det som höll mig vaken var EKG-elektroderna. Jag kände mig som prinsessan på ärten. Allt skavde och jag hade ont i ryggen (från att jag ramla?).
 
Jag väcktes sju på morgonen för invägning och temp (äntligen 37!). Jag fick kräm till frukost med rostbröd och dubbla pålägg. Jag åt dock inte upp allt. Sen låg jag och läste den enda skolbok jag fått med mig i väskan. 
 
Fyra läkare kom och besökte mig efter frukosten för en lägesrapport. Jag fick mest komplettera min historia. De fick grotta ner sig i min journal och ringa runt till reumatologen och andra för expertis.
 
Lunchen gick inte i alls. De andra vid bordet reagerade och såg att jag kämpade tappert med att få i mig smulor av den potatis jag mosat ner i ketchup. Det fick bli ett glas lingondricka och en mandarin istället.
 
Jag gick bredvid en av sjukhuset bodyguards (aka. transportörer) till bettfysiologin. Jag hade redan ett planerat besök dit och fick lösa det på bästa sätt. Det var ju bra så de kunde se att allt var som det skulle med käklederna trots både svimning och fallen ner i golvet. Ingen skada skedd. Jag kan fortfarande gapa upp stort!
 
Nästa uppdrag blev röntgen som hjärtläkaren beställt. Ni vet skiktröntgen med den omtalade kontrastvätskan som får det kännas som om man kissar på sig? Det var bröstkorgen som skulle undersökas. Eftersom jag har EDS ville man utesluta att bindväven är så försvagad att den påverkat aortan och att det skulle vara orsaken till att jag svimmar. Jag fick eskort fram och tillbaka. Det känns lite smålöjligt eftersom jag kunde gå och mådde okej. Men å andra sidan var det trevligt att prata med någon. Vi börjar känna igen varandra. Jag hittar lika bra också. Ibland bättre. ;)
 
Innan middagstid kom hjärtspecialisten till dagrummet och meddela att de inte blivit så mycket klokare efter snacket med reumatologen, skiktröntgen var normal och käklederna är okej. Svimningarna kan bedömas som vasovagal synkope (VVS). På lätt svenska: blodtrycksfall. Men läkaren sa att eftersom jag svimmat så många gånger och symtombilden inte riktigt stämmer med det klassiska, är det bäst att försöka hitta den faktiska orsaken. I mitt fall vill läkarna ha koll på hjärtaktiviteten under en svimning och därför kommer jag få operera in en liten hjärt-monitor under huden över hjärtat. 
 
Med det beskedet lämnade jag avdelningen. Varje dag väntar jag på ett brev om en tid för när den lilla manicken ska sys in i kroppen min.
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, EKG, EKG-elektroder, Ehlers-Danlos Syndrom, Gävle Sjukhus, Psoriasisartrit, Reumatism, bettfysiologi, epilepsi, hjärt-monitor, käkled, septisk artrit, skiktröntgen, svimma, vasovagal synkope; • Kommentarer (8)

Kommentarer:

1 narcoffer:

Dramatiskt och otäckt att svimma så där utan förvarning! Skönt att du inte slog dig värre i alla fall. Håller tummarna att de hittar någon vettig behandling för just det problemet åtminstone!

Svar: Ja det läskiga är ju hur pass illa jag slår mig. Svimningen kan vara ofarlig, men det är inte att falla... En av gångerna fick jag ligga på en spineboard i ambulansen och med nackkrage. Det var en plåga. Som tur var inget brutet.
Kramar!
Camilla Blomberg

2 Andreas:

Men å, stackars dig. Hoppas du kryar på dig lite mer snart. Försiktig stödje kram

Svar: Tack så mycket, det känns riktigt bra nu. Jättekram!
Camilla Blomberg

3 Lotta:

Vilken kämpe du är, all styrka ❤️

Svar: Tack Lotta. Kram 💕
Camilla Blomberg

4 jessica:

Men oj, tummar och tår att dom hittar "en enkel" orsak och kan åtgärda <3

Svar: Jag skulle vilja veta orsaken så det kanske går att förebygga. Inte kul om jag kan ramla ihop när som helst. Gör ju att man inte kan lita på kroppen typ. Kram ❤️
Camilla Blomberg

5 Eva:

❤️
Eva

Svar: Bamsekram!!
Camilla Blomberg

6 annika eriksson:

Hoppas att de hittar en lösning på problemet snart. Styrke kramar.

Svar: Det får vi verkligen hoppas. Ovisshet är så svårt för man har inget att förhålla sig till. Kramar ❤️
Camilla Blomberg

7 Joanna-livet med Aspergers syndrom och Bipolär sjukdom typ 2:

Krya på dig!

Svar: Tack Joanna! Kramar
Camilla Blomberg

8 Julie:

Hej! Jag har läst delar av din blogg och förstår att du har det riktigt kämpigt! Vi verkar båda leva i en mardröm. All styrka till dig. Jättefin blogg och stor kram till dig! :)

Svar: Hej Julie, det låter som du också behöver en massa styrka. Tack för en jättefin komplimang och styrkekramar i massor till dig! <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: