I mig själv
Jag hade inte berättat det för någon tidigare. Det var första gången.
”Känner du dig inte duktig som klarat dig så här länge helt själv?”
Jag ryckte lätt på axlarna. Jag vet att orden var av välvilja. Jag kan se det. Det är en underdrift att säga att jag fått utstå mycket. Men i mina öron lät det också som att jag borde fortsätta vara tyst, eftersom jag bevisligen varit ”duktig” som kan klara mig själv. Det lät också som att jag vanligtvis måste framstå som helt oförmögen att ta hand om mig själv och hantera livet eftersom jag fick denna uppmuntran (det kändes så). Men bara för att jag kan bära på något som är svårt, så betyder inte det att det inte är tungt.
Jag är medveten om att jag kanske reagerar starkt på orden. Men med mina erfarenheter är det inte konstigt att jag blir skeptisk.
Jag är medveten om att jag kanske reagerar starkt på orden. Men med mina erfarenheter är det inte konstigt att jag blir skeptisk.
För hallå!? Det går ju inte att inte klara sig. Rent fysiskt så är jag här. Men egentligen, så dog jag känslomässigt. Något inom mig dör varje gång jag behöver dig, och du inte är här. Jag säger precis så. Som det är. Jag vill inte dö mer. Nu när jag förklarat det, så handlar det om mer än bara att klara sig.
Vem bestämmer att det här är att klara sig, förresten? Jag kan prata, skratta och jag kliver plikttroget upp på morgonen och gör mitt skolarbete. Men, jag känner också smärta, rädsla, sorg, ilska och den outhärdliga tystanden runtomkring.
När hela min kropp skakar och jag går in helt i mig själv – håller du om mig? Eller litar du på att jag ”klarar” mig själv? Fast varför skulle du bry dig om hur det blir för mig... Jag berättar och visar mina starka känslomässiga behov, och du väljer att inte finnas. Läs det igen.
Jag läser och läser igen. Sen ytterligare gånger, och det är tung läsning. Du skriver så det känns som du är ute ensam i en stor skog mitt i svarta natten. Och vi (din lilla armé) här "ute" får vara små lysmaskar där i skogen som vinkar till dig och visar att vi finns. Och att vi SER dig! Och man får faktiskt skratta och vara glad även fast man är ledsen och bedrövad. Sköt om dig nu!
Kramar från Elisabeth