Jag vill känna trygghet

Det är tufft och jag behöver dig. Har du tid? Eller, vill du ta dig tid för mig?
 
Klart jag stör, hur skulle jag inte kunna störa? Det finns så mycket som är viktigare.
 
Jag ska ta hand om mig själv. Detta medan jag ligger raklång på golvet och takstirrar. Kroppen gör ont inifrån och ut. Eller är det tvärtom?

Jag ska ta det lugnt. Men jag känner motsatsen. Jag är förtvivlad. Det ligger så långt ifrån varandra att det inte går att ta sig från det ena till det andra på den korta tid människor kräver.

Jag fattar att det är obekvämt för det är alla när någon mår dåligt, gått sönder och är helt jävla paj. Man får vara rädd för att fråga och prata om det. Men man får inte fly från det.

Jag känner som ett knivblad inuti mig någonstans i mitten av bröstkorgen. Jag vill prata med någon som kan plåstra om, men jag vet inte vem det skulle kunna vara. Eller jo, det vet jag. Men den personen går inte att nå nu.

Jag har bara mig själv.

Håll ut och häng i och kämpa på. Men fan alltså, hur länge orkar man hålla på? Till slut kräver man lite support!

Jag har berättat. Om och om igen. Men ju mindre människor fattar, desto dummare känner jag mig. Jag vet att människor menar väl och jag får dåligt samvete för jag vill att de ska gilla mig. Men jag vill ha hjälp. Jag vill bli lyssna till. Jag vill ha sällskap. Jag vill veta att jag inte ska dö.

Jag ska vara trygg med att jag klarar mig. Att jag uplpever att jag inte klarar mig, att jag inte ens vill klara det om det innebär att bli övergiven, det gör att jag bara känner mig misslyckad.

För hur gör jag? All den trygghet jag inte fick. Klart jag går upp varje morgon och gör det jag ska. Men hur klarar man sig egentligen utan det där? Jag saknar och längtar så mycket efter det jag gick miste om. Det tar min uppmärksamhet och påverkar allt jag (inte) gör. Bevisligen klarar jag mig. Men är det så här det ska vara och kännas?

Hur kan någon som vill mig väl, tillåta mig fara så illa?

Jag är inte första prioritet. Jag hör bara att andra är viktigare. Alltid, är min känsla. Jag klarar mig för bra för att få stödet. Fast jag ringer i panik. Men jag ska lägga på luren för att andra kan behöva samtalet mer än mig. Jag förstår det. Jag är inte perfekt, men jag gör det här för bra. Jag klarar ju mig oavsett hur det känns. Det gör kanske inte andra. Men någon gång skulle jag vilja vara nummer ett. Den som får ta plats. Den som är viktig. Den som inte är en börda. Den som människor tar sig tid för. Kravlöst.

Jag är arg. Nej, egentligen är jag ledsen! Det är bara lättare att vara arg än känna den djupaste sorgen. Att de inte vill ha mig. De sitter ju där framför mig och hör min vädjan, min högsta önskan. Men de möter inte mitt starka behov som jag gång på gång visar och berättar om. Det gör mig frustrerad. Nej, jätteledsen. De vill inte ha mig. Ändå fortsätter jag försöka. Aldrig en minut sen. Alltid alldeles för tidig. I hopp om att få en minut extra. Att de ska ta sig tid för mig. Jag fortsätter hoppas och låtsas att jag visst är vald! Att de vill ha mig. Om så bara för en stund. Men jag är inte dum. Jag förstår rent intellektuellt att de inte vill ha mig. Men jag kan inte ta in det rent känslomässigt. Jag kan bara inte. Jag vet inte hur jag överlever det.

För hur kan någon som är så snäll, bara försvinna som om ingenting har hänt? 

Det här är fan inte mycket jag får. Men det är allt jag har.

Jag ser en av människorna som en modersfigur, och det vet hon om. Det borde hon veta vid det här laget. Och det är ju hon som sett till att det blivit så, borde inte hon ta lite ansvar för den saken också? Min önskan borde vara hennes angelägenhet. Jag vill det. Önskar jag. Vädjar jag.

Det är snart jul, tänker jag och drar igång en övertalningskampanj i huvudet. Men jag vet ju att det inte spelar någon som helst roll. 

Jag rodnar åt mina egna vägnar. Jag vill inte klänga fast i någons ben. Ändå är det på sätt och vis exakt det jag gör. Jag vet att jag kan längta med proportioner långt över de socialt accepterade. Men det här är fan pinsamt och patetiskt! Den dolda undermeningen är att jag vill att du ger mig mer trygghet.

• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, krigarmentalitet, känslor, tankar, trygghet; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Lotta:

Det låter svårt, jag vet inte vad du varit med om men jag vet att alla som inte fått det stöd eller kärlek man behöver under sin uppväxt gräver ett hål i en som man ibland kan släta över men det finns där. Även som vuxen behöver man få känna att det finns någon där som tar emot en när man faller. Inte konstigt att du känner som du gör, tror det är bra att inte trycka undan. Hoppas du har någon bra ventil att prata med om dessa tankar och känslor så det inte blir ett berg. Jag läser din text och känner med dig ❤️

Svar: Jag brukar dra liknelsen att jag har ett hål stort som Gran Canyon som jag försöker fylla med en vattenpistol. Jag önskar det fanns EN person som kunde ta helheten i alltet som varit och är. Tack för dina tankar och ord. Jag tar med mig det. Kramar i massor Lotta! <3
Camilla Blomberg

2 Elisabeth:

Camilla, jag har skickat min kommentar som ett mail och skickat till dig.

Svar: Tack, jag har fått ditt mejl och ska läsa det senare. ❤️ kram
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Styrke kramar.Hoppas att det finns någon som vill lyssna på hur du mår och som kan ge dig stöd.💖

Svar: Det finns flera specialister på sitt område. Det kan ju vara bra. Tyvärr svårare med någon som vill ta helhetsbilden. Kram <3
Camilla Blomberg

4 Annika:

Hoppas innerligt att du finner tröst och stöd hos någon som lyssnar. Har själv gått igenom djupa kriser i livet och blivit missförstådd. Styrkekramar.

Svar: Jag har provat och försökt om och om igen. Jag känner att jag inte har just några alternativ kvar. Jag behöver göra det skitlilla till något tillräckligt... Jättekram!!
Camilla Blomberg

Kommentera här: