Känner du igen dig?

Jag tror att jag behöver sätta ett ansikte på hur sjuk jag faktiskt är ibland. Bilden ovanför är tagen halvtimmen innan jag svimma och blev inlagd för behandling av septiskt artrit i käklederna efter en operation. Jag var blek, febrig och hade nästan inte ätit något alls på över två månader (11 veckor). 
 
Jag tänkte skriva om något jag funderat på en tid. Jag räknar inte med att någon kommer svara. Allt för ofta möter jag andra som inte är ”där” än. Jag kan inte tvinga fram ert mod. Men jag är så trött på att alltid behöva vara den modiga. Trött på att se hur alla andra tillåts vara fega. Jag har inte den lyxen och kan inte vara det. Men jag är så jävla trött på att ta hand om mig själv, vara spindeln i nätet med alla kontakter med vården, ta strid för mig själv i alla lägen och trösta mig. Ingen kan strida åt mig och har aldrig gjort det heller. Jag blev en förebild för andra att orka ett steg till. Det är jättefint. Men det handlar inte om dem nu. Jag är den som är öppen och berättar om hur det känns. Jag sätter ord på det många känner men inte kan berätta. Jag är den som vågar ”speak up” om det. Men vem är beredd att vara min hjälte utan att kräva mer tillbaka? Som tar täten så jag kanske slipper springa in i samma hinder. Jag orkar inte slåss ensam mer. Jag är så jäkla stridstrött!!

Vet ni hur det känns att ha blivit opererad så många gånger att det inte längre känns? Jag måste gissa hur det borde kännas för att jag faktiskt inte kan känna något. Det är som att det inte längre spelar någon roll hur mycket de skär i mig. Det gör inget! Det är nästan skönt. För då känner jag något igen. Jag blir rädd när jag tänker så. Uppgivenheten är enorm. Jag är så jävla ensam i det här. Ingen pratar om det!
 
Det blir som en överlevnadsstrategi, antar jag. Om jag inte känner något så är det kanske lättare ta sig igenom ett ingrepp. Att jag inte bryr mig. Men jag hatar att känna så här. Det sägs att ingen skalpell i världen kan skära bort mig. Men kroppen som borde vara min, är det inte längre. Den tillhör någon annan. Det finns inget som jag kan känna mig hemma i och skyddas från allt ont.
 
Ibland känns det som det här är det enda jag gör och kan göra. Jag opereras, försöker ta mig tillbaka och sen är det läge för ny operation. Jag vet inte ens varför jag försöker. Vad är det jag tar mig tillbaka till? Det är bara nya operationer och ingrepp som väntar. Det känns som livet till största del består av just det. Jag vet bara hur jag överlever. Men om det här är allt…
 
Jag är ärlig nu. Jag är så jävla trött på att vara den starka. Jag känner mig done. Det är ENOUGH för fan! Jag är klar. Jag är trött på att ta mig igenom ännu en dag och må dåligt. Jag vill åka till sjukhuset, ligga i sjukhussängen låta läkarna skära i mig likt ceviche och pumpa i mig mediciner tills jag är FIXAD. Jag vill att någon tar hand om mig. Det är inte ofta jag känner mig så här uppgiven och vill bli omhändertagen. Men nu känns det så. Jag är så trött på smärtan. Trött på att vara trött. Trött på att känna mig sjuk. Trött på att behöva kämpa. Trött på att behöva be om hjälp jag ändå inte får. Trött på att överleva. Trött på ensamheten.

Snälla, kan någon försöka förstå mig?
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, operation, överleva; • Kommentarer (11)