Känner du igen dig?

Jag tror att jag behöver sätta ett ansikte på hur sjuk jag faktiskt är ibland. Bilden ovanför är tagen halvtimmen innan jag svimma och blev inlagd för behandling av septiskt artrit i käklederna efter en operation. Jag var blek, febrig och hade nästan inte ätit något alls på över två månader (11 veckor). 
 
Jag tänkte skriva om något jag funderat på en tid. Jag räknar inte med att någon kommer svara. Allt för ofta möter jag andra som inte är ”där” än. Jag kan inte tvinga fram ert mod. Men jag är så trött på att alltid behöva vara den modiga. Trött på att se hur alla andra tillåts vara fega. Jag har inte den lyxen och kan inte vara det. Men jag är så jävla trött på att ta hand om mig själv, vara spindeln i nätet med alla kontakter med vården, ta strid för mig själv i alla lägen och trösta mig. Ingen kan strida åt mig och har aldrig gjort det heller. Jag blev en förebild för andra att orka ett steg till. Det är jättefint. Men det handlar inte om dem nu. Jag är den som är öppen och berättar om hur det känns. Jag sätter ord på det många känner men inte kan berätta. Jag är den som vågar ”speak up” om det. Men vem är beredd att vara min hjälte utan att kräva mer tillbaka? Som tar täten så jag kanske slipper springa in i samma hinder. Jag orkar inte slåss ensam mer. Jag är så jäkla stridstrött!!

Vet ni hur det känns att ha blivit opererad så många gånger att det inte längre känns? Jag måste gissa hur det borde kännas för att jag faktiskt inte kan känna något. Det är som att det inte längre spelar någon roll hur mycket de skär i mig. Det gör inget! Det är nästan skönt. För då känner jag något igen. Jag blir rädd när jag tänker så. Uppgivenheten är enorm. Jag är så jävla ensam i det här. Ingen pratar om det!
 
Det blir som en överlevnadsstrategi, antar jag. Om jag inte känner något så är det kanske lättare ta sig igenom ett ingrepp. Att jag inte bryr mig. Men jag hatar att känna så här. Det sägs att ingen skalpell i världen kan skära bort mig. Men kroppen som borde vara min, är det inte längre. Den tillhör någon annan. Det finns inget som jag kan känna mig hemma i och skyddas från allt ont.
 
Ibland känns det som det här är det enda jag gör och kan göra. Jag opereras, försöker ta mig tillbaka och sen är det läge för ny operation. Jag vet inte ens varför jag försöker. Vad är det jag tar mig tillbaka till? Det är bara nya operationer och ingrepp som väntar. Det känns som livet till största del består av just det. Jag vet bara hur jag överlever. Men om det här är allt…
 
Jag är ärlig nu. Jag är så jävla trött på att vara den starka. Jag känner mig done. Det är ENOUGH för fan! Jag är klar. Jag är trött på att ta mig igenom ännu en dag och må dåligt. Jag vill åka till sjukhuset, ligga i sjukhussängen låta läkarna skära i mig likt ceviche och pumpa i mig mediciner tills jag är FIXAD. Jag vill att någon tar hand om mig. Det är inte ofta jag känner mig så här uppgiven och vill bli omhändertagen. Men nu känns det så. Jag är så trött på smärtan. Trött på att vara trött. Trött på att känna mig sjuk. Trött på att behöva kämpa. Trött på att behöva be om hjälp jag ändå inte får. Trött på att överleva. Trött på ensamheten.

Snälla, kan någon försöka förstå mig?
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, operation, överleva; • Kommentarer (13)

Kommentarer:

1 Anonym:

Hej gumman! Jag försöker att förstå dig och framför allt din smärta!! Det är nog först när jag själv fått uppleva smärta och någon form av uppgivenhet som jag förstår din smärta, uppgivenhet, kämpar.....glöd? ...glädje? Nej, ingen j-la glädje i att behöva kämpa för sin överlevnad!! Att du har stått ut i alla år av smärta???! Det tänker du nog att det är det du inte gör, men det är precis det du gjort! Jag har fått känna ( och känner fortfarande) en enorm smärta hos mig själv och vill bara bli "fixad" nu! Och då har jag bara en promille av vad jag förstår att du gått och fortfarande går igenom! För mig är du ändå den starkaste människa jag mött!!!😘😍 Jag kommer aldrig att ens vara i närheten av dig! Men jag förstår också att du är väldigt skör och uppgiven och vill bara ge upp!😟 Jag vill bara ge dig en massa massa styror av olika slag, får bli styrkekramar nu, men vill också säga att du faktiskt har rätt i att få bli omhändertagen, rätt att få vara ledsen, förbannad och allt du känner! Du ÄR min idol, Camilla! Tro det eller ej😍 Jag tycker du är en fantastisk människa!😊

Svar: Jag vill tacka dig för det du delar med dig och berättar och alla fantastiska ord till mig. 🥰 Jag försöker ta det till mig. KRAM! 💕
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Massa stora kramar ❤❤❤
Jag önskar så väldigt att jag kunde göra något för dig!

Svar: När dina ord inte finns där, visa att du finns där. 🤗💕
Camilla Blomberg

3 Tisa:

Jag önskar verkligen att jag kunde göra någonting för dig.
Massa stora kramar ❤❤❤

4 Tisa:

Jag önskar verkligen att jag kunde göra någonting för dig.
Massa stora kramar ❤❤❤

5 Linn:

Det är så svårt att försöka skriva något som inte låter som skit. Jag kommer aldrig kunna förstå någon utan att ha gått i den personens skor men jag förstår att du är uppgiven, trött på att va modig. Trött på att behöva. Det är piss.


Svar: Det känns skönt att du läst och att du ”hört” och ”sett” mig. Kram ❤️
Camilla Blomberg

6 Maja:

Jag tror att jag kan förstå hur du känner. Det är helt naturligt att du känner så. Du har gått igenom allt för mycket och du har tvingats vara stark alltför många gånger. Det är fruktansvärt. Det är ok att känna så. Jag önskar att jag kan ge dig kraft att fortsätta. Kram 💓💓💓

Svar: Det känns bra att du skriver så. Att jag blir sedd och hörd. Att min insats i kampen på något sätt blir synlig. Den blir validerad typ. Kram till dig! 💕
Camilla Blomberg

7 Maja:

Jag tror att jag kan förstå hur du känner. Det är helt naturligt att du känner så. Du har gått igenom allt för mycket och du har tvingats vara stark alltför många gånger. Det är fruktansvärt. Det är ok att känna så. Jag önskar att jag kan ge dig kraft att fortsätta. Kram 💓💓💓

8 Anonym:

Det är svårt att hitta ord, att veta vad man ska skriva. Jag hör att du har tappat modet, vilket inte alls är konstigt. Det du går igenom är mer än någon människa ska behöva genomgå under en hel livstid. Att du dessutom känner dig sviken och saknar stöd är ett stort misslyckande för din omvärld.
Jag önskar att jag kunde göra eller säga något som kunde förändra något till det bättre.
Jag sänder varma tankar och styrkekramar
Eva

Svar: Tusen kramar med massa värme!! 🤗❤️
Camilla Blomberg

9 Anonym:

Styrke Kramar i massor från Annika Eriksson i Boden. Tänker på dig och önskar att du hade någon hos dig nu.❤❤❤

Svar: Jättekram 💕🤗
Camilla Blomberg

10 Elisabeth:

Nej jag känner inte igen mig. Jag vet inte hur det känns att vara så uppgiven. Men jag försöker att förstå hur ont det gör. Men det går förstås inte.
Men jag finns här, vi finns här och vi är många. Vi är små myror i ditt liv som inte kan göra så mycket var och en. Men vi står här och försöker stötta upp dig så du inte faller. Vi skriker inte åt dig att vara modig, men vi vill inte att du skall falla. Du är en fantastisk människa!!!!
En stor varm "du är inte alldeles ensam"-kram från Elisabeth

Svar: Att du har en öppenhet för att försöka förstå betyder mycket. Massa kramar❤️
Camilla Blomberg

11 Anonym:

Jag känner igen mig. Är lite äldre än dig och med en annan reumatisk sjukdom. Känner igen uppgivenhet och eviga sjukhusbesök och att känna sig främmande in för sin kropp och berövad en framtid. Det är enormt ensamt att vara kroniskt sjuk som yngre. Det går inte riktigt dela med andra. Det gör andra skräckslagna. Jag har inget tröstande att säga förutom att vi är alla ensamma i detta men ändå inte. Vi krigar ihop på var sitt håll.

Svar: Du har väl rätt i det. Men jag kan känna mig trött på att i många fall är det jag som är den som tar täten och berättar hur det känns. Ibland skulle jag vilja läsa eller höra och känna ”jag känner igen mig” istället för tvärtom. Att få känna att man delar liknande känslor gör en mindre ensam. Kram 🤗
Camilla Blomberg

12 Malin:

Sitter och läser din blogg med tårar som rinner ner för mina kinder. Känner igen mig i så mycket som du skriver om. Tröttheten att kriga för något som man vet aldrig kommer att bli bra. Vissa dagar är en mer uppgiven än andra och ibland är det svårt att känna glädje. Vet inte riktigt vad jag vill säga men jag tycker att du är oerhört modig! Jag känner konstant panik över allt skit som min kropp hittar på och har svårt att se positiva saker runt omkring mig. Jag har fastnat i en negativ spiral och tänker: hur kommer mitt liv se ut om 10 år, 30 år, när jag mår så här idag. Jag beundrar ditt sätt att försöka ta dig an sjukdomen, livet och allt däremellan och jag kan bara önska att du och alla ska få känna trygghet. Även om man är stark och handlingskraftig själv. Man behöver liksom få bryta ihop för att kunna gå vidare. Då vill man ha någon där, som bara finns, kravlöst.

Svar: Ibland, eller rätt ofta faktiskt om jag ska vara ärligt, vill en bara ha någon som kan VARA i känslorna. Som validerar. Speglar. Håller med när det suger. Inte bara säger att det kommer bli bra. För det är inte sant. Jag är säker på att jag skulle må bättre då. Slippa ta striden att bevisa och övertyga om hur jag mår och hur läget är.
Det känns i mig att du är ledsen och skriver hit. Jag tycker det är ledsamt att du också delar mycket av det jag känner. Samtidigt tycker jag det är fint. Vi är inte lika ensamma längre. Tack för att du vände dig hit och lämna några ord. Det kändes bra för mig. Jag hoppas det känns lugnare för dig snart. Svårt att trösta på distans. Men jag försöker lite fjuttigt ändå. Jag känner med dig. Kram ❤️
Camilla Blomberg

13 Malin:

Många är vi som måste strida, varje dag, men det är tröttsamt. Det tär. Framgångarna är inte lika många som bakslagen och det är tungt att resa sig gång på gång. När jag läste dig blogg igår kände jag att jag fick extra mod och styrka, vilket behövdes idag. Tack för att du delar med dig. På något knäppt vis känns det tröstande att vi är flera som kämpar, fast på olika håll, med olika saker. För vad har en för val.

Svar: Det gör mig glad att läsa att det jag skriver kan hjälpa på något sätt. Då har jag nått fram och det känns bra. Men det är förstås tråkigt att du har det tufft. Men jag förstår och delar också din känsla. Det blir mindre ensamt att ta del av andras strider. Kram till dig Malin!
Camilla Blomberg

Kommentera här: