Nära verkligheten
Jag hade en mardröm i natt. Tror jag. Eller jag vet det, men den var så nära verkligheten. Jag drömde att jag träffade ortopeden och att nissen talade om att jag aldrig skulle kunna gå igen och att det fanns inget att göra. Känslan stannade kvar med mig när jag vakna. För jag vet inte om det är sant eller inte.
Jag har ju fått det beskedet förut. Kanske därför det kändes så verkligt. En gång var det på riktigt. Men jag vet inte om det är så nu också.
Nästa vecka ska jag träffa ortopeden. Då hoppas jag att det finns hopp. Det är ett viktigt besök för mig. Hur går jag vidare i rehabiliteringen? Jag kan snart gå. Det känns fantastiskt. Men knät har varit, från lite till extremt mycket, svullet ända sedan början av januari. Knät låser sig/hakar i massvis med gånger om dagen senaste två veckorna. Ibland får jag stanna under mina promenader med kryckorna och behöva sparka benet längs med backen som en tjurig kossa för att ”lösa” problemet. Det gör jätteont. Det får mina varningssignaler att binka och tjuta. Jag blir orolig.
Jag blir frustrerad. Jag gör allting rätt och ändå blir det inte bra. Jag tar mina mediciner, jag tränar, jag vilar, jag följer varje regel, gör allt jag borde och ändå är knät sjukt. Jag vill inte låta negativ. Jag är ärlig.
Det är nu jag kan känna mig ensam. Allt jag kan göra är att åka till sjukhuset nästa vecka, få besked och åka hem igen. Liksom ingen pratar om de där läkarbesöken som vänder livet upp och ner och en egentligen önskar någon var där med en, som en kan dela det med så en slipper vara ensam. Det behövs inga ord.
Nästa vecka ska jag träffa ortopeden. Då hoppas jag att det finns hopp. Det är ett viktigt besök för mig. Hur går jag vidare i rehabiliteringen? Jag kan snart gå. Det känns fantastiskt. Men knät har varit, från lite till extremt mycket, svullet ända sedan början av januari. Knät låser sig/hakar i massvis med gånger om dagen senaste två veckorna. Ibland får jag stanna under mina promenader med kryckorna och behöva sparka benet längs med backen som en tjurig kossa för att ”lösa” problemet. Det gör jätteont. Det får mina varningssignaler att binka och tjuta. Jag blir orolig.
Jag blir frustrerad. Jag gör allting rätt och ändå blir det inte bra. Jag tar mina mediciner, jag tränar, jag vilar, jag följer varje regel, gör allt jag borde och ändå är knät sjukt. Jag vill inte låta negativ. Jag är ärlig.
Det är nu jag kan känna mig ensam. Allt jag kan göra är att åka till sjukhuset nästa vecka, få besked och åka hem igen. Liksom ingen pratar om de där läkarbesöken som vänder livet upp och ner och en egentligen önskar någon var där med en, som en kan dela det med så en slipper vara ensam. Det behövs inga ord.
Tycker det är fascinerande med kraften som gör att man fortsätter. Kanske är det dels tack vare drömmarna? De som förbereder, hjälper till att bearbeta och ger möjlighet att för en liten stund springa helt fritt och snabbt utan bekymmer. Tack för att du delar med dig!