krigszonen.se

Av olika anledningar har jag varit mycket själv på sjukhuset och kämpat hårt med verkningslösa mediciner och flera komplicerade operationer sedan jag var ett litet barn. Jag har blivit övergiven och ensam många gånger när ingen skulle ha varit ensam. Men sjukhuset, och alla nissar som arbetar där, har varit en jättestor del av mitt liv. De har tagit hand om mig. Det har varit min stora trygghet. Något jag alltid kunnat lita på fanns där i alla lägen. Särskilt i svåra stunder när jag varit skräckslagen. Jag tänker exempelvis på när jag fick beskedet att jag aldrig mer skulle kunna gå igen och pussade mitt ben farväl, ifall det värsta händer. Men sjukhuset har också funnits i livets ljusare stunder när jag skrattat gott. Jag minns exempelvis när nissarna samlades runt min säng och åt glass för att fira framstegen. Sjukhuset och nissarna blev som mitt hem och min familj för mig (på gott och ont). Jag fick exempelvis gosegrisen och den där långa varma kramen jag längtat efter hela mitt liv. Jag har alltså delat det värsta och bästa i livet hemma hos min nissefamilj. De blev viktiga för mig. 

 

Nu har den tryggheten slagits undan mina fötter. Sjukvården pausar nästan alla mottagningsbesök för att hantera inkommande patienter med coronavirus. Jag förstår prioriteringen. Det handlar om att rädda liv. Men konsekvenserna blir att mitt liv förstörs (och många andras är jag övertygad om). Många som var sjuka före pandemin kommer troligtvis också fortsätta vara det under pandemin. Jag behöver läka och rehabilitering för att ha en ärlig chans att lära mig gå igen efter operationen - just nu - i detta världskaos. Men det finns ingen, eller väldigt begränsad, hjälp för mig att få. Det finns en risk att jag aldrig mer kommer kunna gå utan kryckor. Reumatism går inte att pausa bara för att samhället gör det. Men det tuffaste är att jag känner mig ensam och övergiven när jag behöver någon som mest. Nissarna finns inte länge där. Det väcker många känslor.