krigszonen.se

Jag tänker att jag borde bry mig mer än vad jag gör över kommande pacemakeroperation. Men ärligt talat känner jag mig ganska likgiltig och försöker bara tvinga mig själv att känna något. Vad borde jag känna i ett sånt här läge? Vad känner den som redan opererats 16 gånger och som kommer få fortsätta operera sig livet ut? Det finns nog inget facit. Alla reagerar olika beroende på tidigare erfarenheter.

 

Men jag bryr mig att jag slutat bry mig, ungefär så. Det känns som de kan göra vad de vill med min kropp. Den är ändå inte längre min. Det var länge sedan jag slutade känna att den tillhörde mig. Jag har gått igenom, förutom operationerna, så enormt med undersökningar och ingrepp trots att jag bara är 26 år. Det sägs att ingen kan skära och sticka så djupt att jag kommer till skada. Men det känns ändå som de är där och karvar i kanterna. Vad blir kvar?

 

Det är en läskig känsla att opereras. Jag syftar inte på ingreppet i sig. Det kommer gå skitbra! Men det är allt annat. Runtomkring. Inuti. Jag förlorar kontrollen. Jag bestämmer inte längre. Jag ska duscha i deras sprit, jag ska ta ur örhängen, ta bort eventuellt nagellack och smink och byta om till deras vita kläder. Jag ska lägga mig på operationsbordet och låta mig bli uppskuren och ihopsydd. Den här gången ska de så djupt in som att stoppa in elektroder i hjärtat på mig. Det kan få en att känna sig naken på riktigt.

 

Jag kan se allting framför mig när jag beskriver hur jag ska följa nissarnas spelregler och hur jag bit för bit tappar kontrollen över min kropp. Kroppen är inte längre min.