krigszonen.se

Jag ville och behövde hjälp med knät i torsdags. Men jag kände ett motstånd med att åka in till akuten. Jag var rädd. Jag var rädd för att jag inte riktigt visste vad som skulle vänta mig på plats. Jag var rädd för att det skulle bli som sist jag var där och jag blev snabbt sjuk i septisk artrit och jag förlorade medvetande två gånger. Jag var rädd för att vara där själv. Men mest av allt var jag rädd för att inte få be om hjälp. Jag har allt för ofta ända sedan jag var barn fått höra ”du är inte så sjuk och har inte ont, det är bara andra som är så sjuka och har ont och behöver hjälp” av de som borde tagit strid för mig. Precis som om andra förtjänar hjälp mer än mig. Vad tror ni det gör med en?

 

Jag visste själv från början vad jag behövde göra. Men jag kände att jag behövde ortopedens tillåtelse att höra ”du behöver åka in till akuten, det är inte bra gå runt med en så kraftig inflammation länge". Jag behövde också höra av en trygg person på jobbet som lyssnade på mina farhågor, så att jag kunde höra mig själv säga det högt, och hjälpa mig komma till insikt med att ett besök på akuten är för mitt bästa. Jag behövde kramarna som bekräftade att det var okej att inte känna sig okej. Jag behövde en som i sin profession också kunde vara medmänniska och som handgripligen körde mig till entrédörren på akuten som bekräftade att jag var värd att ta sig tid för. Jag fick det stödet jag önskade. 💕

 

På akuten behövde jag inte ens vänta en minut. Eftersom jag har mina grundsjukdomar och tar mediciner som sänker immunförsvaret fick jag VIP-fil in för att slippa sitta mitt i smittohärden.  

Det beslutades snabbt att jag behövde genomgå en knäledspunktion. Det betyder att läkaren går in med en nål in i knäts ledkapsel och suger ut vätskan för att minska svullnaden. Det går att få bedövning för själva sticket i huden (vilket känns lite lustigt eftersom bedövningen också är en spruta…). Men det går inte bedöva när nålen tränger in i själva ledkapseln. Så jag valde att låta läkaren ta den grova nålen på en gång. Läkaren och sköterskan förberedde med att dränka knät i sprit och lägga över en blå "operationsduk". 

 

Jag har gjort säkert 100 stycken knäledspunktioner sedan jag var 8 år med risk att underdriva. Det är oftast över inom en kvart och brukar gå bra. Ibland näst intill smärtfritt. Men. Den här gången gjorde det ”jag-håller-på-svimma”-ont i 20 minuter i sträck. Jag kallsvettades, var illamående och fick en blöt trasa i pannan. Sköterskan öppnade fönstret för syrets skull. Det hjälpte inte tillräckligt. Jag skrek ”aj” flera gånger, bet mig i fingret för att kväva olika smärtläten och vid ett tillfälle bad jag läkaren sluta helt. Jag ville ha smärtstillande, men det här gick inte bedöva. Jag ville försvinna. Gosegrisen var inte tillräcklig sittandes i fotändan av sängen. Jag ville inte vara ensam.

 

Vi tog en paus i någon minut.

 

Sen började allt om. Jag mådde fortsatt dåligt och orkade inte längre hålla ögonen öppna, än mindre prata. Jag kände hur jag sväva mellan medvetande och medvetslöshet. Sköterskan tippade sängen för att jag skulle få ner blod till huvudet. Sköterskan la sin varma hand ovanpå min kalla. Med den andra fortsatte nissen stryka en blöt trasa i pannan och över kinderna. Läkaren hade fortsatt nålen inne i knäleden och jobbade vidare med att suga ur vätskan. Det blev mindre jobbigt i takt med det som sögs ur. Läkaren fyllde två provrör och två flaskor för att kunna skicka vätskan på analys med frågeställningen om septisk artrit. Utöver det fick läkaren ut 80 ml vätska ur knä (det är mycket), en blandning av ledvätska och blod. Det här behövdes för att ”lätta på trycket” som en nödlösning i väntan på det planerade besöket till min ortoped om några veckor.