Efterlängtad comeback i Kungsberget
Sist jag stod på ett par skidor var för 15 operationer sedan. Och ja, det har numera blivit att jag lättare räknar operationer för att få ett tidsperspektiv. För en vanlig människa så handlar det om kanske 10 år.
Det är en fantastisk känsla att glida utför. Jag har saknat det. Jag hade glömt bort hur härligt det var. Jag hoppas några av bilderna kan tala för sig själva när jag och lillsyrran åkte. Det är en känsla som borde upplevas och inte förklaras i ord.
Redan i liften på väg upp låste/haka sig mitt högra knä (det ”bra” benet). Så där som det gjort senaste månaderna, men mer vid ansträngning. Det var ingen toklåsning. Men hur mycket jag än försökte skaka loss det som kändes att ligga i vägen, så gick det inte. Det gjorde egentligen inte speciellt ont. Men ju längre jag åkte med ”ihakningen”, desto mer irriterat kändes knät och gjorde ont. Efter två timmar släppte det. Då gick det mycket bättre att åka. Men det kom tillbaka lite då och då under dagen…
Det var en fantastisk upplevelse. Kom ihåg det. Men det finns en baksida. Konsekvenserna efteråt kan inte heller beskrivas i ord. Men jag kan skriva det här: det KÄNNS. Vänster knä (det benet jag opererat flest gånger) har klarat sig bra. Jag är trött av ansträngning. Men okej. Det högra knät tog mig knappt upp för trappan till lägenheten när jag skulle hem. Idag är knät inte helt oväntat både varmt och svullet. Det är så det är numera. Men det var det värt.
Oj så härliga bilder och vilket vackert väder ni hade. Vad jobbigt med knät, kram från mig.