krigszonen.se

Jag lämnar med darrande hand över avskedskortet med mina färgglada fingeravtryck på som ska föreställa en blomma. Du läser hela kortet. Jag tittar inte rakt på dig, men ser i ögonvrån hur du ler. Du läser upp de sista orden högt för dig själv.

 

 

Jag håller andan. Stålsätter mig. Axlarna är uppe vid öronen. Jag håller om händerna så hårt att knogarna vitnar. Du säger att du tycker kortet är fint. Det viktiga för mig är att min kärleksfulla vänlighet når fram.

 

Den iskalla klumpen i magen löses upp till varma tårar. Det går inte att hålla tillbaka. Men det är en stillsam gråt. Tårarna rinner ner för hakan av sig själv. Det river upp minnen om andra separationer. Det är så nära nu. Slutet. 

 

Vi pratar en stund om det. Jag kommer få ringa, sms:a och mejla om jag behöver det. Om än vi inte kommer ses mer, så är du inte helt borta. Du säger att du också vill skriva några ord på ett kort som jag ska få och som jag kan bära med mig i livet. Det känns lättare nu. Jag ler till och med.

 

Men jag vet att det ont-i-magen-jobbiga avslutet stundar. ”Nu gör vi det”, säger du. Men det går inte bara göra det, kliva ut genom lägenhetsdörren och porten som om det vore det enskilt jobbiga, och sen är det bra. För det är ingen isolerad händelse. Det händer inte bara en gång. Utan om och om igen. Jag förlorar dig varje gång jag inte ser dig på stan i samma jacka som du har, varje gång jag kommer ha en ny operation och du inte vet om det och varje gång jag behöver din kram. Jag förlorar dig varje gång. Det är ju nu det svåra egentligen börjar. Jag är inte din dotter. 

 

När jag inser det tänds paniken i mina ögon. Hela kroppen skakar av smärta. Hjärtat slår hårt och snabbt. Det river i hjärttrakten. Andetagen fastnar. Det syns inte utanpå. Men inuti känner jag att något brister. Jag är rädd. Inte för att dö, utan för att leva. 

 

Sorgen i bröstkorgen är på bristningsgränsen. Tillslut exploderar det ut till ett svampmoln av snor och tårar. Du kommer fram och kramar om mig. Jag håller om dig med ena armen. Med den andra försöker jag kväva gråten och skriken. Med tröjärmen stoppar jag näsblodet som lösts upp. Jag kan inte andas. Jag vill inte klara det här. Inte igen. Inte längre. Det går verkligen inte. 

 

Du står stilla kvar och håller om mig. Länge.

 

Bara situationen i sig gör mig om möjligt än mer förtvivlad. Eller kanske rörd. För det är första gången någonsin i mitt liv som det här händer – att någon håller om mig i det allra tuffaste. Jag tycker om dig så innerligt för det. Jag tar andetag för att stanna kvar. Försöker minnas alla glada ”hej, kom in” när du öppnat dörren till mig, de gånger du sagt att jag är klok som en 50-åring fast jag bara är 25 år eller de gånger du sagt att du är avundsjuk på min fina hatt. Det är som små gåvor som påminner mig om att stanna.

 

Du fortsätter krama hela mig. Jag blir lugn av din trygghet.

 

Vid dörren får jag en sista varm kram. Jag går ut därifrån med blanka röda ögon. Öronen fyller jag med låtar om övergivenhet och om saknad. Jag tänker på hur jag blev så här. Och på hur jag aldrig kan få det jag önskar så jävla mycket.