krigszonen.se

Överlevnad kommer före att leva. Men hur fungerar det när jag inte gör annat än överlever, hur ska jag någonsin kunna leva medan jag lever? Hur stänger man av överlevnadsinstinkten? Den är som en automatisk reflex. Som att rycka upp foten om en känner på iskallt vatten. Kommer jag någonsin kunna stänga av och hålla kvar? Om jag fortsätter bara överleva, hur blir livet då? Jag ser bara en ständig kamp framför mig. Som att hålla på drunkna och aldrig tillåtas dö.

 

Jag förstår det här rent logiskt. Men ändå kan jag inte stänga av. Tanken har nått förståndet, men inte känslan i hjärtat. Trygghet är ett av de grundläggande behoven, och brister den, då kan inget växa. Då finns bara försvar kvar. Så hur gör jag?

 

Jag kan aldrig få en kompensation tillräckligt stor för de brister som varit. Det är rakt och hårt och ärligt. Min panikindränkta hjärna söker ändå och fortfarande efter en tillräckligt lång varm kram som ska göra allt bra. Jag kämpar hårt för min överlevnad ska ni veta. Men lite för att leva utan det jag gick miste om. Hur är det ens möjligt att fortsätta utan det jag så hårt håller fast i? Det är ju biologiskt grundat. Jag vet inget annat. Vill jag?

 

Det här har varit mitt livs mission sedan jag var liten. Överleva överleva överleva. Det känns omöjligt och otänkbart att göra annat, att leva. Det är som att jag håller på att drunkna och istället för att försöka få luft i lungorna ska jag se på fiskarna omkring mig. Orimligt, tänker nog de flesta. För mig handlar det om att jag vill ha syre för att kunna uppleva annat. Men vad händer när försöka få syre är allt jag någonsin strävar efter och upplever? Syret slukar paradoxalt upp mig och inget annat finns kvar.