I de flesta fall
Om jag ska ge en bild av hjärtfelet så skulle mitt EKG sett ut ungefär så här i tisdags när jag svimma. De röda topparna visar hur mitt hjärta borde slagit. Men istället fick jag sinusarrest och hjärtat slog inte alls för några sekunder, vilket ni kan se på den svarta linjen. Sen slog hjärtat ett slag. Men det var lika långt till nästa slag igen. Det är inte konstigt att jag förlorar medvetandet då. Men jag vaknar upp när hjärtat slår i rätt takt igen.
Jag har inte greppat det ännu. Jag läser i de broschyrer jag fick hem när hjärtmonitorn opererades in och vad det står om sinusarrest och långsam hjärtrytm och bradykardi. Det står ”I de flesta fall kommer hjärtat igång av sig själv igen och patienten vaknar upp, annars behövs hjärt-lungräddning”. Öh, jaha?
I de flesta fall vore jag frisk. I de flesta fall skulle jag aldrig fått reumatism. I de flesta fall opereras en inte närmare 20 gånger. I de flesta fall föds en inte med en nymutation och får en genetisk bindvävsdefekt. I de flesta fall är jag för ung för att vänta på en pacemakeroperation!! ”I de flesta fall” gäller helt enkelt inte mig känner jag. Men vi får inte glömma att jag har trotsat urusla odds förut och vunnit - gång efter gång!
I broschyren läser jag också om pacemaker. En pacemaker ska känna av mina egna hjärtslag och sänder vid behov ut elektriska impulser för att hjärtat ska slå i rätt takt. Det känns lite lättare när jag förstår vad den ska göra. Jag tror det blir bra. Utifrån EKG-bilden ovanför så ser nog vem som helst att jag faktiskt behöver den lilla manicken. Läkaren tycker att jag ska ha två stimuleringselektroder (i de flesta fall har man bara en) som ska fästas inne i hjärtat. Jag tror det är ”better safe than sorry” som det beslutet fattades. Men det är helt okej för mig.
Hjärtläkaren hoppas som sagt att en pacemaker ska hålla min puls uppe och att blodtrycket inte ska följa med ner, och då borde jag sluta svimma. Men det är inte säkert. En pacemaker är inget botemedel. Men den kan, i de flesta fall, ta bort symtomen. Jag vet inte vad ni tänker, men om jag blir symtomfri, då anser nog jag att det är så nära frisk det går att komma!
Har inte varit in här på ett tag men så fick jag för mig igen att läsa och titta hur du har de. Jag vet liksom inte någon som har en liknande diagnos som mig själv och samtidig är ja, ung. Så det känns skönt att läsa, såklart inte skönt att du också är drabbad av skit leder men ja skönt att veta att man inte är helt galen som känner eller tänker så. Jag gjorde ännu en käk operation för några månader sedan, de blev fel och lokalbedövningen hamna i en ven, där efter följde en dag i respirator, kramper som krävde mängder av mediciner och i princip tre dygn medvetslös. Minns så väl att jag hörde min 1 åriga dotter gråta, men jag orkade inte vakna, min kropp va helt avstängd. Jag skrev ut mig själv och åkte sedan hem från intensiven, när jag vaknat såklart. Tydligen gör man inte så men hela jag var inställd på att fly, bara jag tar mig därifrån, hem till mina barn så blir allt bra. Tydligen spolades bara ena käkleden istället för båda så jag skulle varit där för en ny bedömning för någon vecka sedan men jag kan inte. Det blir liksom så verkligt när jag vet att dom inte kan förlora mig, jag kan liksom ta all smärta i världen men dom ska inte behöva bära den. Ville bara säga att du är grym, som orkar när man egentligen inte gör de och som kämpar. Verkligen, jag beundrar dig!