Vi löser det
Jag tog en paus från rustandet här hemma idag och åkte på en kortare roadtrip. Hur roligt det än är att springa runt och fixa, så är det slitsamt. Men jag älskar den lätta träningsvärken jag får av det. Jag gillar att hålla mig sysselsatt och ändå kunna ägna mig fullt åt att vända och vrida på saker jag tänker på. Det blir som ett sätt att våga möta alla tankar och känslor, men inte helt överväldigas av det. Jag tror det har att göra med att så länge jag exempelvis spacklar så har jag en förankring i nutid och då spelar det ingen roll om tankarna åker bakåt eller framåt. Jag sveps inte med lika lätt.
Under min lilla paus idag träffade jag på käkkirurgen. Det var kul att få säga hej i en annan miljö än på sjukhuset. Det var dock oundvikligt att inte prata om käklederna. Men det blir lite mer lättsamt. Jag fick frågan hur det var och jag nämnde inflammationen och eventuell plan om ingrepp med kortison framöver. Det ligger på mig att ta kontakt när det blir ohållbart (när jag inte längre kan äta). Det är då den här kirurgen som utför ingreppet. På sätt och vis har jag nu fått ge en heads up om läget så det inte riskerar bli så illa som förra året. Men jag får ofta höra att jag provat alla alterantiv flera gånger om och att inget finns att göra, inte egentligen. Men sista orden jag fick med mig nu var ”vad det än är, så löser vi det då”. Det kändes tryggt. Hoppfullt.
Vilket underbart slutord att få med sig; "Vi löser det!"
Och ordet "vi" innebär att inte allt ansvaret ligger på dina smala axlar.
Kram från Elisabeth