Inte för mig
Det var ingen bra dag idag. Kanske beror det på att jag är trött och mår dåligt efter cellgiftssprutan som jag tog igår. Eller också är det… alltet. Kanske både och. Jag har hur som helst varit trött hela dagen, men känt mig okej. Fram till nu. Medan jag stod och borsta tänderna redan klockan 19 kom ledsenheten över mig.
Jag tänkte på vår sista stund tillsammans. Det kändes som jag slutade andas när jag klev ut genom dörren för sista gången. Jag fick tvinga mig själv att ta andetag. Jag vet att det var för snart fyra månader sedan. Men som jag tjatat om tidigare så är förlusten ingen isolerad händelse. Det är aldrig enskilt jobbigt och sen är det bra. Jag förlorar dig varje gång jag önskar du var här.
Sist jag träffa dig använde jag kryckor. Det var då mitt knä började bråka med massa inflammationer som inte försvann hur mycket och hur ofta man än tömde det. Jag ville inte att du skulle behöva se mig så. Jag ville att det skulle vara ett bra avslut. Att du skulle minnas mig på ett annat sätt än den där tjejen som hoppa på kryckor. Men så blev det inte. Jag opererades akut 16 dagar senare och jag kunde inte ens tala om det! Mina föräldrar visste inte och jag brydde mig inte ett skit. Men jag ville prata med dig.
Jag skulle vilja berätta nu att jag kan gå igen, de är snälla på nya jobbet och jag försöker vara nyfiken på livet. Jag har blivit moster, ätit glass, badat i kvällssolen och träffat några fina personer. Jag ser framför mig hur du skulle vara lite stolt i smyg. Jag skulle vilja berätta om flera fina stunder.
Jag tror käkläkarens besked tidigare i veckan skrämde mig och det är därför jag känner som jag gör nu. Det tog bara några sekunder för läkaren att tala om för mig att jag inte kommer bli bra och att det fortsätter bli sämre. Jag har hört det förut. Och vi bara skratta… Jag har inte haft tid att ta in verkligheten förrän nu. Och när jag är livrädd, då vill jag springa till ett par trygga armar så jag kan fortsätta andas. Men det är någon annans mamma. Den famnen är inte för mig.