Inte för mig

Det var ingen bra dag idag. Kanske beror det på att jag är trött och mår dåligt efter cellgiftssprutan som jag tog igår. Eller också är det… alltet. Kanske både och. Jag har hur som helst varit trött hela dagen, men känt mig okej. Fram till nu. Medan jag stod och borsta tänderna redan klockan 19 kom ledsenheten över mig.
 
Jag tänkte på vår sista stund tillsammans. Det kändes som jag slutade andas när jag klev ut genom dörren för sista gången. Jag fick tvinga mig själv att ta andetag. Jag vet att det var för snart fyra månader sedan. Men som jag tjatat om tidigare så är förlusten ingen isolerad händelse. Det är aldrig enskilt jobbigt och sen är det bra. Jag förlorar dig varje gång jag önskar du var här.
 
Sist jag träffa dig använde jag kryckor. Det var då mitt knä började bråka med massa inflammationer som inte försvann hur mycket och hur ofta man än tömde det. Jag ville inte att du skulle behöva se mig så. Jag ville att det skulle vara ett bra avslut. Att du skulle minnas mig på ett annat sätt än den där tjejen som hoppa på kryckor. Men så blev det inte. Jag opererades akut 16 dagar senare och jag kunde inte ens tala om det! Mina föräldrar visste inte och jag brydde mig inte ett skit. Men jag ville prata med dig.
 
Jag skulle vilja berätta nu att jag kan gå igen, de är snälla på nya jobbet och jag försöker vara nyfiken på livet. Jag har blivit moster, ätit glass, badat i kvällssolen och träffat några fina personer. Jag ser framför mig hur du skulle vara lite stolt i smyg. Jag skulle vilja berätta om flera fina stunder.
 
Jag tror käkläkarens besked tidigare i veckan skrämde mig och det är därför jag känner som jag gör nu. Det tog bara några sekunder för läkaren att tala om för mig att jag inte kommer bli bra och att det fortsätter bli sämre. Jag har hört det förut. Och vi bara skratta… Jag har inte haft tid att ta in verkligheten förrän nu. Och när jag är livrädd, då vill jag springa till ett par trygga armar så jag kan fortsätta andas. Men det är någon annans mamma. Den famnen är inte för mig.
 
 
• Kategori: KampenTaggar: Knä, Reumatism, inflammation, kryckor, käkleder, känslor, operation; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Anonym:

Kram❤️

Svar: Kram❤️
Camilla Blomberg

2 Elisabeth:

Så sorgligt! Så smärtsamt! Tack i alla fall för att du delar detta med av detta. Jag försöker hålla dig i handen. Kan du känna det (lite grann i alla fall)?
En tröstekram från Elisabeth

Svar: Jag lovar försöka känna efter lite extra. Kramar!!
Camilla Blomberg

3 Linn:

Kram!

Svar: Stor kram!
Camilla Blomberg

4 annika eriksson:

Styrkekram från Annika Eriksson i Boden.❤❤❤.

Svar: Jättekramar från mig!
Camilla Blomberg

5 Anonym:

Så tråkigt att höra, Camilla. Men samtidigt gav han ju ett långt tidsperspektiv. Redan nu kan man ju byta ut vissa leder i kroppen. Kanske kommer man även kunna göra det med dina käkleder?
Det är förstås ingen tröst nu.
Stor kram
Eva

Svar: Det har redan varit uppe för diskussion om proteser i käklederna. Men det är inget enkelt ingrepp (ca 8h) och det finns ingen forskning som visar på hur det går efter 10-15 år (bäst före datumet går ut då) och behöva bytas igen. De som får, får så sent att de hinner dö med protesen. Men om jag får det nu, då blir det lite av ett experiment om jag kan genomgå ett par såna byten. För protesen håller inte en livstid tyvärr. Sen, vilket är mer kritiskt, är hur kroppen ska reagera på det kirurgiska traumat. Det bildas överdrivet mycket ärrvävnad och då spelar det ingen roll om leden är av plåt. Det lägger sig emellan. Verkligen inte lätt... STORA KRAMAR!
Camilla Blomberg

6 Anonym:

Ok, Camilla. Det låter ju inte så trösterikt. Men som sagt, utvecklingen går framåt, så vi får ju ändå behålla ett, om än svagt hopp, att problemen kan lösas med tiden
Kram igen
Eva

Svar: Ibland känns det bara så klent att hålla fast i det. Men det måste göras tillräckligt. 🤜🤛 Kram
Camilla Blomberg

Kommentera här: