Att känna sig tråkig och otillräcklig
Reflektion efter samtal igår kväll.
Det finns mycket en själv missar som kroniskt sjuk. Den där festen, träningspasset eller arbetsdagen. Det gör att jag ofta känner mig tråkig. Men ingen pratar om allt det en inte kan ge andra. Den där närvaron, tillgängligheten och engagemanget. Det gör i alla fall att jag känner mig otillräcklig. Det är hemskt att känna sig både tråkig och otillräcklig.
Jag kan ibland bli rädd för att göra saker som kräver mycket energi. Jag är rädd för att inte orka och misslyckas. Tanken kan få vem som helst panikslagen. Jag vill inte göra andra besvikna. För jag kan se andra orka nå upp till en nivå i det mesta som jag inte gör. I arbetet, med vänner och familj. Exempelvis när vi träffas men jag behöver åka hem tidigare för att jag inte orkar mer, och de andra fortsätter. Jag blir ensam kvar och känner mig usel. Men det handlar inte bara om vad jag missar resten av dagen, utan också om vad jag inte kan ge dem. Jag vill vara den som hoppar på bussen och tar med något gott till den som är ledsen och ångestfylld. Men jag kan inte för att jag inte har mer energi kvar av dagen. Jag kanske bara kan ringa och hoppas det är tillräckligt.
Hur ska andra någonsin förstå att jag vill orka? Jag får ofta möta sårade blickar och höra ”snälla, du kan väl orka för min skull.” Men jag kan inte det och det får mig att känna mig hemsk. Jag försöker, tro mig, få in det viktiga i livet. Men vissa saker finns inte ens med på prio-listan. Det är saker som bara är och behöver göras. Exempelvis äta, sova och ta hand om sig själv. Ibland är det allt (om ens det) jag orkar under en dag. Sen finns tyvärr ingen energi för något eller någon kvar. Det är redan svårt för mig att acceptera och när andra inte gör det, då är det inte precis till någon hjälp för mig.
Jag lägger skuld på mig själv när jag inte når upp till den nivån jag kräver av mig själv. Men också andra skuldbelägger mig för att jag inte når deras förhoppningar. Jag får höra ”men du orkade ju förut", "det här tar bara en liten stund" eller "vad tråkig du är.” Bara för att jag kunde igår, betyder inte det att jag kan idag. Bara för att jag inte kan idag, betyder inte det att jag inte kan imorgon. Jag känner mig fruktansvärt ensam när jag gör allt jag kan för att orka och det inte är tillräckligt. Speciellt en dag jag gjort mer än vad kroppen egentligen orkar. Då behöver jag istället tröstas med förståelse för att jag försökt mitt bästa.
Det är jättejobbigt att inte känna sig tillräckligt bra. Att förlora sina närmaste på grund av sjukdom är förödande för ens självkänsla. Oavsett om en kände varandra i några månader eller är uppväxt tillsammans. Det gör ont ända ner i magen att vara en börda i andras sociala liv. Det är nu först jag inser hur sjukt det egentligen är att jag varit tvungen ta fram en kortlek för att de ska vilja umgås och inte ska försvinna när jag varit för sjuk att hänga med i deras tempo. Men varför är det så svårt för någon att anpassa sig det minsta lilla för att möta ens förutsättningar och byta en aktivitet mot en filmkväll, i alla fall någon gång ibland? Men de är nog för själviska att ändra sina liv för mig. Det sårar varje gång att de är för upptagna att märka hur jag hela tiden försöker hänga med på deras nivå.
Du är bra som du är.Jag hoppas att dina vänner kommer att vilja ha en filmkväll snart. Tänker på dig. Kramar från Annika Eriksson i Boden.