Som förväntat, men ändå inte
Jag försökte förbereda mig mentalt för besöket hos käkläkaren. Jag förväntade mig inga nyheter utan bara repetition av tidigare besked, men det kan vara tufft få höra samma sak igen.
Det läkaren berätta var att det inte går att bota käklederna och att det handlar om att ”hålla mig under armarna” så länge som möjligt. Käklederna är trasiga och sjuka och läkaren önskar att mina käkleder håller fram till slutet av läkarens karriär (jag räknar lite snabbt i huvudet ca 20 år). Men det är en känslomässig önskan och inte baserat på forskning, det var läkaren noga med att poängtera. Vi skrattade båda två åt det. Men det var ett sånt där skratt som fastnar lite i halsen och skapar magont.
Jag har lärt mig känna efter hur det är på riktigt i käklederna. Det är inte ett diffust ”det gör ont”. Jag kan beskriva, peka och tala om skillnader på smärtorna och ljuden i käklederna medan läkaren känner och undersöker och mäter. Det är ju bra eftersom det blir lätt för läkaren att diagnostisera mig efter en undersökning. Det kan kännas bra för mig själv också att jag vet vad som väntar utan att jag egentligen behöva fråga. Men det kan vara lätt att förneka för sig själv och hoppas man har fel ändå. Jag är ju trots allt inte en läkare.
Jag har en pågående inflammation i vänster käkled just nu och som varit aktiv i ungefär en månads tid. Jag får själv bestämma när jag vill behandlas. Kirurgteamet står i beredskap hela sommaren för mig. Det är då i första hand kortisoninjektion eftersom man vill undvika operation så långt det går. Men en kortisoninjektion i mina trasiga käkleder är jättejobbiga och gör ont och brukar utföras på operation med lugnande. På många sätt ganska lik en operation alltså.
Vad ledsamt att höra. Styrke Kramar från Annika Eriksson i Boden.