I morfinets ärlighet
Jag åkte in till akuten idag (för att jag höll ut i veckan eftersom det inte är bra att det blir för täta ingrepp + att jag ville hinna leva lite) för att tömma knät på vätska igen. Det är så planen sett ut att jag ska behöva göra enligt alla akutläkarna jag träffat. Jag har ett planerat besök på ortopedmottagningen den 16:e. Ja, jag är prioriterad och flaggad föera gånger om. Men det är så här det ser ut.
Men idag när jag undersöktes på akuten så var ingångshålen inte helt läkta sen tidigare ingrepp. Jag är blå och svullen runtom. Risken för infektion var för hög för att tömma knät idag. Det kommer dessutom fylla på sig igen inom ett dygn.
Och då ännu mer eftersom varje ingrepp triggar mer svullnad. Tömmer jag ändå knät nu så kommer de istället inte våga göra det till veckan när jag har chans att få kortison (finns tydligen inte möjlighet idag pga. helg så där fick jag
för att jag inte åkte in tidigare!). Det blir för tätt inpå.
Det bästa ur ett medicinskt perspektiv är att hålla ut och inte göra fler ingrepp till den 16:e. Jag har fått morfin utskrivet, jag ska inte belasta benet, ha det högt och ha bandage som "hålla-ut"-plan. Det finns en akuttid för att tömma
knät + ge kortison till veckan (om 2-3 dagar) om väntan blir för lång. Men risken är hög för septisk artrit att göra något även redan då. Och gör jag det ändå kanske inte min ortoped den 16:e kan sätta in någon åtgärd för att det
blir för nära inpå senaste ingreppet. Om jag dessutom snart behöver operera knät så är risken för infektion vid ett sådant ingrepp ännu högre!
Får jag en infektion är det ofta svårbehandlat och jag kommer må skit och ha jätteont och läggas in på sjukhus med antibiotika i dropp och kanske behöva opereras (alltså fler ingrepp så det blir en never-ending kamp) för att rädda
benet. Jag kan till och med dö.
Jag talade om för läkaren om min vilja att LEVA, inte bara överleva.
Läkaren gav okej för att tömma knä + får kortison på den bokade akuttiden om ett par dagar.
Men jag ska veta att varje ingrepp triggar ingång mer
svullnad till nästa gång det bryter ut
. Det lättar bara för stunden. Till den 16:e kan mitt knä alltså vara i ännu större behov av att tömmas, men då kommer man kanske inte kunna göra något för infektionsrisken. Det bästa rent medicinskt är som sagt att
vänta till den 16:e då vi kommer planera för ett mer hållbart alternativ som kanske operation. Men ur ett jag-vill-leva-perspektiv bör jag tömma knät snarast.
Jag känner att mycket av ansvaret ligger på mig hur jag ska göra med alla ingrepp. Jag har känt mig okej med allt det här fram till nu. Jag har mycket erfarenhet av att hantera den här typen av kval och farhågor. Men det blir fan inte lättare.
Jag blir tokarg. Förbannad. Besviken. Ledsen. Varje gång. Jag vill kasta kryckorna i backen, slå näven i väggen och skrika mig hes! Men istället skriver jag här för att jag inte har någon att prata med. De jag vill prata med kan inte eftersom det är så det fungerar, och alla andra (som egentligen bara är några få) vill jag be dra åt helvete för att de inte är dem.
Jag vill inte sätta livet på paus. För det är inte bara en gång. Jag är på sjukhuset ofta och behöver vara hemma sjuk ännu fler gånger när jag egentligen vill göra annat. Jag har väntat hela livet på att få LEVA. Men riskerna hänger över
mig hela tiden. Jag tror inte längre på att "vila nu och ha roligt sen". För sen kanske aldrig kommer. Livet och människor väntar inte alls på mig! Inget står kvar. Världen fortsätter visst utan mig. Jag vet
att risken är skithög att om jag gör det roliga nu så kommer jag kanske aldrig kunna göra det sen och förlora ännu mer. Men då är det väl så. Jag har redan förlorat så himla mycket och vill stjäla tillbaka så mycket jag kan på en gång.
Innan det tas ifrån mig. Jag kan inte vänta längre.
Jag vill inte göra det bästa rent medicinskt hela tiden. Jag kanske överlever då. Men JAG dör. Och då vill jag ändå inte leva. Jag vill inte nöja mig. Jag vill inte anpassa. Jag vill inte ha alternativ. Jag vill inte alltid välja realistiskt.
Jag vill inte förlora mer. Jag vill inte överges igen och igen. Jag vill inte vänta när ändå ingen väntar på mig. Jag vill inte tänka på att jag klarat mycket mer än många andra. Och?? Jag vill mer!! Jag vill kunna våga planera
saker längre fram. Jag vill hänga med på saker. Jag vill kunna göra EN enda sak precis som jag vill. Jag vill omge mig med människor som jag vill ska stanna kvar. Jag vill kunna drömma stort! Jag ser ingen good enough mellanväg.
Bara svart eller vitt. För vem vill helt ärligt leva sitt allra "bästa" i den gråa sörjan?
Jag är fruktansvärt frustrerad över att jag behöver ställa in flera livsplaner för att prioritera hälsan. Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag ska få behandling för att leva. Inte leva för att få behandling. Det är för mig en skillnad
mellan liv och död!
Stor kram! Och grattis på namnsdagen!