Klarar det igen

Det gick bra tömma knät den här gången också. Men mängden vätska har ökat för varje gång. Först var det 80 ml, sedan 90 ml och nu 105 ml. Totalt har jag alltså tappat ut 275 ml på bara fjorton dagar. Det är mer än ett fullt dricksglas i skolans matsal för att få perspektiv! Det är jättemycket. Risken för att få en infektion av ingreppet finns alltid där. Men från och med nu och framåt så ökar risken markant av att gå in så tätt inpå. Alla fem läkarna (4 ortopeder och 1 reumatolog) var ändå överens om att det inte fanns något annat val än att tömma knät ändå. Det var ju sprängfullt!
 
Läkaren förde in den grövsta nålen jag någonsin sett i mitt knä. Jag blev först rädd. Men det gjorde knappt ont. En grov nål är egentligen bättre än en liten och tunn. För nu flödade vätskan ut av sig själv av bara trycket i knät. Vid flera tillfällen fick sköterskan assistera och hålla en plastskål under nålens ände medan läkaren bytte spruta. Det droppa inte. Det rann.
 
Skillnaden den här gången, jämfört med de två tidigare knäledspunktionerna, är att vätskan gått från blodblandad orange till mer klar och gul vätska (normal färg). Skadan/blödningen i knät verkar ha läkt ut och återhämtat sig. Nu är det bara inflammation kvar.
 
Läkarna jag träffade på akuten kollade upp svaret på magnetröntgen och kände igenom knät på ömma punkter efter ingreppet. Jag har med största sannolikhet fått något som heter medial plica. Läkaren förklarade det som att min ledhinna (den som producerar ledvätskan i knät) är kraftigt irriterad och orsakar sjukligt stor mängd vätska (inflammation). Ledhinnan har blivit dubbelvikt till följd av irritationen. Det här dubbelvecket ligger redan vid ett ”streck” i knät som gör att det blir som tre lager. Det här lager-på-lager skapar ihakningar och låsningsfenomen i knät som gör ont och irriterar knät ännu mer. Jag ser det som att knät snubblar på sig själv och kroppen krigar mot sig själv och skapar inflammation…