Kirurgiskt misshandlad

Det blev två mottagningsbesök på sjukhuset idag där jag träffa fyra läkare.
 
Först besöket hos ortopeden. Det hade jag ”sett fram emot”. Men det har inte varit utan lite ont i magen. Det har känts som ett viktigt möte. Det påverkar så mycket i livet om benet inte fungerar. Jag är less på kryckorna.
 
Sist jag träffade läkaren hade jag en sträckdefekt på 22 grader. Nu hade jag blivit 17 grader bättre! Men en sträckdefekt på 5 grader är ju kvar. Det är bara fortsätta med rehab.
 
Det blev snabbt beslutat för en cocktail med kortisoninjektion i knät. Ena läkaren dränkte knät, i vad den andra läkaren skojade om, var hembränd sprit från coronatälten utanför. Sedan högg läkaren in sprutan i knät. Det var lite otäckt. Det var inte många milliliter vätska som kom ut. Efteråt fick jag en full spruta med medicin i knät. Det är egentligen nu först det börjar göra ont. Nu skvalpar knät lagom mysigt också (lyssna på storyn på instagram, @krigszonen).
 
Jag visade ett filmklipp på mitt knä för läkarna när jag övningsgår för att visa på de låsningar/ihakningar som lätt uppstår. Ingen av läkarna kunde svara på varför knät låser sig (de utförde ju inte själva operation och har inte sett insidan). Det kan vara bara svullnaden. Det var åtminstone inte mycket inflammationsvätska så det kan istället bero på, och det här är läkarens egna ord, att jag är ”kirurgiskt misshandlad”. Jag tänker det är sant oavsett vad orsaken till felet i knät är. Att jag är kirurgiskt misshandlad alltså. Efter sexton operationer tycker jag det är fullt rimligt. Hur välvilligt det än varit så tänker jag det stämmer. I vilket fall hoppas man att kortisoninjektionen ska hjälpa! Jag har också haltat länge så det kan vara att knät är ovant. Om det inte blivit bättre inom en månad får man ta ställning till om en ny operation behövs.
 
Sedan besöket hos reumatologen. Läkaren undersökte långfingret. Hela fingret var svullet så det var svårt att avgöra om ”bara” en led i fingret var inflammerat. En andra läkare fick därför också titta och känna. Det slutade med att jag fick en liten kortisonspruta i mittenleden. Det gick jättebra. Det gör inte ont. Inte än åtminstone. Det gick ju bra att skriva det här inlägget.
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, Knä, Reumatism, atrofibros, kirurg, kortisoninjektion, kortisonspruta, operation, ortoped; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Anonym:

Vad menar läkaren/du med kirurgiskt misshandlad? Felbehandlad? Eller att ditt knä har fått genomgång för många operationer?
Hur känner du dig nu efter dessa besked?
Kram
Eva

Svar: Tror läkaren mena på att det helt enkelt är ett trauma för kroppen att genomgå en operation. De skär ju i en. Bökar runt. Inte att de var hårdhänt eller gjort fel. Men jag kan tycka jag är kirurgiskt misshandlad utifrån alla omgångar på op-bordet. Sen har det ju varit för mitt bästa. Men ändå.
Tack för frågan. Just nu känns det som sprutan gav mig hopp. I alla fall en månad där det inte kommer bli ny operation. Men jag är lite orolig för vad som händer efteråt. Om det inte blir bra nu. Trött på att faran inte är över ännu. Otålig att jag fortfarande inte kan gå trots över en månad sedan operation. Nu efter sprutan så är jag ju sju steg tillbaka i rehab igen. Så sammanfattningsvis är jag både glad för ett litet hopp och samtidigt trött på att det inte blir enklare.
Kramar! 🤗
Camilla Blomberg

2 Linn:

Jag hoppas du själv känner hur duktig du är när du genomgått läkarbesök. "firar" lite. Belönar. Uppskattar. Jag vet inte. Vad gör du efter en sånhär dag? Jag brukar va helt slut efter ett läkarbesök. De spelar en så stor roll i ens liv o ibland (i mitt fall) har de noll koll på vilken sjukdom jag har å då blir ju besöket väldigt mycket värre.

Svar: Du tänker så klokt, Linn. Mer belöning! Ibland har jag kunnat köpa en glass på sjukhuset. Men eftersom det är virustider kändes det som en onödig risk att trängas i cafeterian. En annan vanlig belöning brukar bli en film. Ofta är det väl det en orkar med efteråt. Jag har i alla fall blivit duktigare på belöna mig själv vid större "pärser". Exempelvis har jag vid en operation köpt en ny telefon. Det kändes lämpligt när jag skulle vara inlagd på sjukhuset ett par dagar och ha något att pilla på för att nå ut till omvärlden. Fast det är orimligt vid varje operation... Men ibland får ett nytt träningsset bli belöningen för att hålla motivationen uppe med lång rehab. Någon annan gång kan jag tänka att jag tagit mig igenom x antal operationer och får unna mig en resa (när jag mår bättre förstås). Det går tänka hur lite och hur stort som helst om en tillåter sig själv. KRAM
Camilla Blomberg

3 Elisabeth:

I boken som jag hoppas du kommer att skriva någon gångi framtiden om konsten att vara sjuk blir det nog ett kapitel om just "otåligheten". För det är verkligen en sak i sig. Jag är en gammal människa, men jag lär mig aldrig att sluta vara otålig. Jag vill veta om det blir bra eller inte blir bra. Jag försöker prata med mig själv om att ha tålamod, men jag är en dålig lyssnare. Men så tänker jag att det ändå finns en slags energi i otåligheten. En energi som driver framåt. Så heja på Camilla!
En hoppfull kram från Elisabeth

Svar: Jag gillade lite extra hur du började kommentaren Elisabeth. :D Visst är det så att otålighet och kanske frustration är grymma drivande krafter. Men det kan bli lite tröttsamt i längden att gå runt och liksom vara arg och förbannad (det känns lite så). Antar att det är då man får vila lite i hopplösheten och sen ta nya krafter när också det blir för frustrerande. Tusen tack och tusen kramar <3
Camilla Blomberg

4 Linn:

Du ska änna ha en eloge för att du lärt dig att fira dig själv stort då och då. Jag gillade det du skrev, det går att tänka hur lite och hur stort som helst om en tillåter sig själv. Med risk för att låta som en psykolog men vi bör verkligen bara tänka stort (även om det ibland kan bli att handla smått). Hehe klart orimligt att köpa ny telefon vid varje sjukhusbesök! Kram!

Svar: Jag håller med dig Linn. Jag har blivit bättre på att försöka ge mig själv det där extra och belöning. Förr fick jag ett bokmärke, en glittrig penna eller färgglada tandborstar när jag varit duktig på sjukhuset. Jag tyckte om nissarnas vänlighet. Men nu får jag försöka göra det till mig själv som vuxen (det har dock hänt att jag fått små gåvor även som 18+). Nu kan jag bestämma vad jag vill ha. Ex. en bok är roligare än ett bokmärke. Då kan jag ordna det till mig själv. Men ibland kan bokmärket vara mer värt om det ges av ”rätt” person förstås... Men det jag menar, tror jag, är att så mycket annat tas ifrån en som sjuk. Sjukhusbesök och sjukdagar gör att en missar massa roligheter. Men det går ju stjäla lite av livet tillbaka genom att hitta på det som fungerar och lyxa till det med både stora och små belöningar. Allt ifrån en hemlagad pizza till en ny tv att se alla filmer på. 🙃 Det viktiga tror jag att en ”märker” att det är en belöningen så det känns lite mer viktigt och stort. Inte bara en degklump på Ica eller ser det som ett behov för att den gamla tvn paja. Då tappar det lite av glädjen tror jag. Kan fortsätta länge på det här temat märker jag. Kul att få bolla lite tankar med dig Linn. Det uppskattas! Kram och godnatt
Camilla Blomberg

Kommentera här: