Det värsta har redan hänt

(null)
Jag ska berätta nu. Jag träffade käkläkaren tidigare i veckan. Helt ärligt är lägesrapporten över käklederna dålig. Men jag har hållit ut.
 
Efter bollande fram och tillbaka fick jag frågan om jag ville få en kortisonspruta i käkleden. Jag ville inte avgöra det. Jag är kanske expert på min kropp, men läkaren har mer kunskap. Jag är trött på ansvaret att väga fördelar mot nackdelar med medicin som kan förstöra leden, samtidigt som inflammationen också kan förstöra. Men det är väl som läkaren säger: det kan inte bli värre. Det värsta har redan hänt. Käklederna är jättetrasiga. Jag kommer få protes. Läkaren försöker bara hålla mig ”under armarna” så länge som möjligt.
 
Tillsammans kom vi överens om att göra en objektiv bedömning. ”Ska vi säga så här: om du gapar över 19 mm så slipper du sprutan” sa läkaren. Jag svarade okej och gapa allt jag kunde, till den gräns det började göra ont. Jag kände mig säker.
 
”Försök lite till”, heja läkaren på.
 
Något inuti mig slockna. Jag förstod vad det innebar.
 
Det blev ett JA till sprutan. Utan lugnande och utan bedövning före nålen. Lika bra att inte ha mer tid till att hinna oroa sig. Hardcore! 
 
Två sköterskor stod och öppnade skåpluckor, drog i lådor, prasslade med förpackningar och vätskor skakades om. Jag ryser varje gång. Eller också frös jag av den kalla spriten i ansiktet?
 
Jag har numera ett välutvecklat öra för att höra hur nålen gnisslar när den ska ner genom locket i glasburken med medicin. Sen blir allt tyst. Då vet jag att alla vet vad de ska göra. Det är läskigt när läkaren säger ”sätt i bitklossen” till sköterskorna och sen fortsätter tröstande till mig ”det är önskvärt om du slappnar av”. Då vet jag vad som väntar.
 
Jag fick sprutan inkörd framför örat och in i käkleden. Det här ingreppet är outhärdligt eller hemskt. Men läkaren var duktig. Jag fortsatte andas och det gick bra.
 
Efter ingreppet ska käkleden avlastat och jag har fått äta gröt i några dagar.
 
Men min dag tog inte slut där. Efteråt träffade jag reumatologen under en jourtid på det nya sjukhuset, ungefär 3 km bort, och fick en kortisonspruta i fingret. Det gick snabbt och bra som det brukar.
 
Jag passade på att prata med läkaren om hjärtat och pacemaker. Jag nämnde den fibrotiska processen också. Egentligen fanns inte tiden att ta upp allt inom den kvart jag var bokad, men läkaren var villig att lyssna och jag kunde se hur läkarögonen lyste av nyfikenhet och ville veta mer. Så jag fortsatte prata non-stop om allt jag kom ihåg. Jag fick beröm över hur väl jag förstått om hjärtfelen. Det kändes kul att imponera en läkare. 
 
Jag berätta om min rädsla att reumatismen också ska drabba andra organ i kroppen. Men läkaren mena på att jag inte behöver oroa mig för det. Hjärtat är redan drabbat och det är ju det som primärt behövs för överlevnad. Om det drabbar andra organ kan det liksom ändå inte bli värre. Det värsta har redan hänt. Jag förstår poängen, och på samma gång vet vi alla att det inte riktigt funkar så rent logiskt, men vi skratta åt det där och då. Och för en stund kändes det skönt och tog bort lite av det onda i magen.
 
Jag ska träffa två läkare om några dagar för att gå igenom det här mer grundligt. Jag hoppas få fler svar då. Jag vill bara dela det med er i min lilla armé för att slippa vara helt ensam i det. 
 
• Kategori: KampenTaggar: AV-block, Hjärtat, Reumatism, hjärtfel, kortisonspruta, käkled, reumatologen, sjuk sinusknuta; • Kommentarer (7)

Kommentarer:

1 Elisabeth:

Vi är med dig, det kan du lita på! Ända in i behandlingsrummet. Vi sitter bakom dina öron och hejar på. De flesta av oss är fegare än du och håller för öron och ögon när det blir som värst. Men efteråt hoppar vi och skuttar av glädje som älgflugor i håret.
Den bilden vill jag att du har med dig i alla fall. Din osynliga lilla armé gör vad den kan.
Take care! Kram från Elisabeth

Svar: hihi vilken fin och lite rolig tanke. Kändes busigt. Jag gillar tanken! KRAM
Camilla Blomberg

2 Lotta:

Styrkekramar 🙏❤️

3 Lotta:

Styrkekramar 🙏❤️

Svar: Jättekram!
Camilla Blomberg

4 Linn:

Åh ❤️
Vad ont det gör att läsa om det. Vi med

Svar: Kramar!
Camilla Blomberg

5 Anonym:

Jag tänker på dig.❤Styrkekramar från Annika Eriksson i Boden.

Svar: Kramar i massor <3
Camilla Blomberg

6 Emelie:

Nej fy vilken kämpe du är! Hoppas allt blir bra 🤍

Svar: Tack Emelie för de fina orden. Kram
Camilla Blomberg

7 Emelie:

Nej fy vilken kämpe du är! Hoppas allt blir bra 🤍

Kommentera här: