krigszonen.se

Det blev en cocktail med kortison hugget rakt in i högra knät. Det kändes. Men det gick bra! Ortopeden, sköterskan och jag satt och prata medan spriten på knät torkade så jag märkte först inte att det hände... Några djupa andetag och sen var det över.

 

Vi pratade om artrofibros-monstret som attackera mitt vänstra knä. Jag tycker det är lite roligt att det alltid kommer upp på tal när jag är där. Men det är inte konstigt. För det är en bra krigshistoria med lyckligt slut. Det är en otroligt svårbehandlad sjukdom och få blir bra. Jag var hårt drabbad och skulle få leva resten av livet på kryckor. Sjukdomen skapar massa ärrvävnad av oklar anledning. Ärrvävnaden måste bort för att knät ska fungera att röra. Men ju mer man tar bort ärrvävnaden, desto värre riskerar det att bli eftersom varje kirurgisk insats kan trigga mer. Det tog flera operationer, sprutor och intensiv träning för mig. Men jag blev bra. Trots urusla odds så segra jag.

 

Sårbarheten finns kvar. Därför krävs lite extra fingertoppskänsla för att behandla det högra knät "snällt aggressivt". Det finns förhoppning om att det här kommer fungera, för ett tag åtminstone. Jag ska avlasta knät några dagar så att medicinen ligger kvar i knät på rätt ställe. Det gör ont. Men det betyder att medicinen verkar. Det är positiv smärta försöker jag intala mig själv. Det här ska bli bra!!